Michelle Obama är mera omtyckt av amerikanerna än sin make presidenten. Ann Romney är mera omtyckt än maken Mitt, Obamas utmanare.
Men i kategorin aktiva politiker leder Hillary Clinton. 65 procent av amerikanerna har en positiv syn på henne.
Fast kanske beror det på att hon sysslar med något de flesta amerikaner i dessa ekonomiskt vanskliga tider betraktar som mindre viktigt - utrikespolitik.
Clinton tänker byta jobb. Hon har talat om att framöver arbeta för barn och kvinnor.
Förlorar Obama valet är hon snabbt borta. Men även om han vinner vill hon bara stanna en liten tid.
Clintons efterträdare kommer att jämföras med en person som i 20 år spelat en central roll i amerikansk politik, och nu senast tjänat sitt land med en energi som motsäger faktum att hon i höst fyller 65.
Clinton var Obamas rival om demokraternas nominering 2008. Nu är hon snarare en av hans stora tillgångar. För medan han tvingats anpassa sig både hemma och utomlands till en hård verklighet har Clinton i sin roll kunnat utveckla idealismen och USA:s tradition som världsförbättrare.
Att göra världen säker för demokrati var president Woodrow Wilsons ambition med USA:s engagemang i första världskriget och den fred han hoppades på.
Det gick inte så bra. I besvikelse vände sig USA inåt, för att efter erfarenheterna av Nazi-Tyskland och sedan hotet från kommunismens diktaturer välja den linje som alltjämt gäller.
Fast president George Bush och hans utrikesminister Condoleezza Rice medgav efter 11 september-händelserna självkritiskt att USA ibland föredragit vad man såg som stabilitet framför demokrati och frihet.
Och när USA sökt förändring till det bättre har metoderna inte alltid gett önskat resultat, med motgångarna i Afghanistan och Irak som exempel.
Clintons första resa som utrikesminister 2009 gick till Kina och ett par andra länder i Asien. Det var ett brott med traditionen att en ny utrikesminister först besöker Europa, men i enlighet med tesen att viktigast för USA:s säkerhet numera är Asien.
Följdriktigt kulminerade hennes globetrottande med att hon 5-17 juli besökte Afghanistan, Japan, Mongoliet, Vietnam, Laos, Kambodja, Egypten och Israel.
Hennes värdfolk var väldigt olika slags regimer, med olika bekymmer, och åsikter om USA.
Clintons mest vanskliga stopp var nog i Egypten, med en svår balansgång i ett oklart läge. Men tonen hade hon redan angett, vid besöket i Mongoliet. Hon talade i olika fora om demokrati och mänskliga rättigheter, ämnen som brukar irritera åtskilliga av hennes motparter.
I Mongoliet, granne till Kina och Ryssland, lovordade hon bygget av demokrati och främjande av kvinnor, som ett exempel för omvärlden.
Och riktad till Mongoliets president, en man, uttryckte hon sin glädje över att han sagt sig vilja se en kvinna på posten:
- Så jag tycker att USA och Mongoliet ska tävla för att se vem som kommer först!
Vilket gav nytt bränsle åt spekulationerna i USA om att Clinton ställer upp i presidentvalet 2016.