Historia förklarar framtiden
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Själv tror jag att det är just det sistnämnda jag gör. Vi är chanslösa utan minnen och återberättande. Jag blev påmind om detta när jag lyssnade på Gabryela Bromberg på Almedalsbiblioteket på Förintelsens minnesdag.
Jag behöver hennes minnen för att kunna förstå min samtid. Jag är så tacksam att hon delar med sig av sina upplevelser. Något som jag absolut inte tar för givet eftersom det måste vara oerhört smärtsamt att återuppleva.
Nyckeln till framtiden
Gabryela Brombergs minnen från barndomen i det nazistdrabbade Polen var gripande, häpnadsväckande uppriktiga och öppnade upp ett sår inom mig.
Ett sår av skuld för det som hade kunnat undvikas om övriga Europa agerat annorlunda under andra världskrigets olika skeenden. Jag drabbades emellertid också av tillförsikt eftersom framtiden bjuder oss alla möjligheter att genom att minnas undvika nya tragedier.
För mig som historiker är historien nyckeln till framtiden. Dåtidens misslyckanden kan undvikas idag, men vi kan också dra nytta av lyckade försök och bedrifter. Vi behöver våra minnen, vår nostalgi, men vi behöver också tragiken och återberättandet om umbäranden i det förflutna. Jag är så oerhört tacksam för alla de minnen som talar till mig genom biografier, historieskildringar, seminarier och föreläsningar.
Jag tycker själva tanken kring hur vi skapar levande historia är så sanslöst vacker och fascinerande. När en generation lämnar sina minnen vidare till nästa är det en överföring av ofattbar dignitet. Jag ställer mig vördnadsfull inför allt det som vi som lever idag kan få ta del av, inte minst minnen från krig och svält, födelse och död.
Lyssnar på mormor
Jag vill också mena att människan behöver rötter för att känna sig hel. Det finns alltför många sorgliga exempel på hur dåligt rotlösa människor mår. Där kan historien bidra med förklaringar till varför det nu ser ut på ett visst sätt.
Idag har jag enbart farmor kvar i livet från den äldre generationen (henne är jag dock så innerligt glad över), men mormor, morfar och farfar finns också ständigt nära genom att vi minns dem.
Genom att minnas dem förstår jag också bättre vem jag själv är. I det fallet kan man verkligen tala om mikrohistoria. Vi förstår vilka vi själva är genom insyn i hur generationerna före oss agerade och resonerade. Som ett led i detta, vill jag förespråka att vi i ännu större utsträckning än idag, ger historien dess rättmätiga plats i vår tillvaro.
Jag hoppas att det ska kunna ske genom att våra skolbarn får en större förståelse för varför de bör lyssna till historien, genom att vi alla lyssnar till det historien vidarebefordrar från dem som levde före oss. Det finns så mycken visdom att ta tillvara, så många minnen som kan förklara dagens förhållanden.
Historia i skolan
Jag vill därför vädja att alla, om det bara låter sig göras, skall glänta på dörren till det förflutna och låta oss träda in. Det kommer otvivelaktigt att vara stundvis smärtsamt, men genom att lära av historiens misstag kan vi undvika de framtida!
Ifråga om historiekunskaper hos våra skolbarn ligger nu bollen hos borgerligheten. Jag hoppas att historiens värde kommer att beaktas i gymnasiereformen.
Likaså gör dagens professionella historiker ett hästjobb med att kartlägga våra förfäders motiv och handlingar. Mer resurser för forskning är därmed också av nöden.
Oavsett om man erkänner tillhörighet åt vänster eller höger torde man i mindre eller större utsträckning kunna medge att historia inte är något dammigt, något att lämna därhän.
Vi behöver ju historien för att förstå vår samtid, och framtid!