Historiska valrörelser: ATP-valet 1956
Svenska valrörelser är ofta bleka tillställningar där politiker diskuterar detaljer och lamt kritiserar varandra för att vilja driva en dålig politik. Ibland brukar det dock bränna till ordentligt. Och vid samtliga sådana tillfällen har de borgerliga vunnit stora framgångar. Historikern Anders Edwardsson reder här i den fjärde av sex krönikor ut varför.
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Samtidigt utbröt en typ av kulturkrig. Fram till andra världskriget hade Sverige varit djupt präglat av Tysklands politiskt auktoritära och kulturellt stockkonservativa traditioner, vilket gjort både samhälls- och umgängeslivet tungrott. Efter kriget hade istället den öppnare, debattgladare och individualistiska amerikanska kulturen fått ett allt större inflytande. Under 1950-talet skulle därför inte bara jeans, raggare och Coca Cola slå igenom. Folk började också ifrågasätta den kollektivistiska politik som socialdemokraterna fört sedan trettiotalet.
Socialdemokraternas ställning hade redan 1951 försvagats så pass att partiet tvingats gå i regeringskollation med Bondeförbundet. Och efter riksdagsvalet året därpå hade man i praktiken blivit helt beroende av samarbetet för att kunna sitta kvar vid makten. Inom socialdemokraterna, som redan då vant sig vid att kunna styra och ställa som de ville, väckte dock detta missnöje och kraven på att med hjälp av reformer återta initiativet växte.
Några folkliga krav på stora, dyra reformer fanns dock inte. Istället förstärktes den borgerliga trenden inom både politiken och kulturen allt mer. Samtidigt var det dock som alltid många som tyckte att förbättringarna borde gå ännu snabbare. Och i detta "de stora förväntningarnas missnöje" såg bland andra statsminister Tage Erlander en möjlighet. För om det inte fanns stora reformbehov, så kunde man genom storstilade löften alltid skapa sådana.
Socialdemokraterna utsåg därför pensionerna till en stridsfråga. Borgerliga politiker hade visserligen infört en grundpension, lika för alla, redan 1913. Och eftersom de flesta svenskar dessutom - privat eller via facken - tecknat privata pensionsförsäkringar hade de flesta en god pension att se fram emot. Förutom ett fåtal arbetare, vars fackföreningar prioriterat kortsiktiga löneökningar istället för långsiktiga pensionsavsättningar. De fick därför bli slagträ i en snabbt hätsk debatt om införandet i en skattefinansierad tjänstepension, ATP, där pensionen skulle utgå som en viss procent på lönen.
Något sådant system ville dock vare sig svenska folket, de borgerliga partierna eller flera viktiga fackföreningar ha och valrörelsen 1956 blev därför mycket ideologisk. Och i valet mellan fortsatt grundtrygghet och personligt ansvarstagande kontra en kollektivt finansierad inkomstgaranti valde svenskarna det förra genom att, för första gången sedan 1932, ge de borgerliga en majoritet i riksdagen. Bondeförbundet ville dock inte gå direkt från ett regeringssamarbete till ett annat och Tage Erlander överlevde därför som statsminister. Och han skulle, efter att svenskarna åter sagt nej till ATP även i en folkomröstning, trots allt genomföra förslaget. Men det är en annan historia.