Oppositionen tycks ha fått en självklar ledare. I onsdagens partiledardebatt seglade Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt in som den uppenbare oppositionsledaren.
Det måste svida oerhört för traditionella socialdemokrater att i en riksdagsdebatt höra kvalitetsskillnaden på deras egen ledare och på Sjöstedt.
Under decennier var kommunisterna Socialdemokraternas huvudfiende. För socialdemokratiska gräsrötter handlade det om att varje dag försvara demokratiska värden ute på arbetsplatser och i arbetarrörelsens föreningsliv. Att kunna spöa kommunister i en debatt var något av en grundbult i den socialdemokratiska självbilden.
Nu syns läget vara mycket förändrat. För fienden har förändrats. Vänsterpartiets ledare är inte längre enkel att avfärda som en anti-demokrat. Jonas Sjöstedt upplevs som rekorderligt demokratisk och humanistisk även för dem av oss som alltid avskytt hans parti.
Om yttervänsterns ledare varit som högljudda och lite komiska färgklickar vid sidan av Socialdemokraternas gråa, balanserade och nyktra företrädare är det nu lite tvärtom.
Sjöstedt ter sig med sin bakgrund i EU-parlamentet och åren i USA som statsmannamässig och världsvan. I stället är det nu Socialdemokraternas ledare som framstår som ett yrväder av känslor och oförankrade övertygelser.
I de offentliga debatterna lyckas Jonas Sjöstedt med just det som Håkan Juholt inte är i närheten av att klara. Den nye Vänsterpartiledaren kan hålla ihop en klassisk socialistisk retorik med konkreta politiska förslag och en acceptabel verklighetsbeskrivning. Även om man inte tror på hans idéer måste man erkänna att de hänger ihop.
Sjöstedt har gjort tre viktiga framträdanden på kort tid. Han talade vid partikongressen där han valdes, han intervjuades i Sveriges Radios Ekots Lördagsintervju, och han deltog i vårens första partiledardebatt. Visserligen anpassar han ton och ordval efter de olika forumen, men kärnan av idéer och förslag är beständig.
Detta kan inte sägas om Håkan Juholt. Som hans motståndare påpekade under debatten hade S-ledaren redan svängt från de åsikter han uttryckt i Sälen 45 timmar tidigare. Och det var inte i någon marginell fråga, utan i frågan om Sverige skulle gå med i EU:s stabilitetspakt eller inte.
Skillnaden i förmåga mellan Juholt och Sjöstedt är stor och börjar redan få utslag i opinionsmätningar.
Många socialdemokrater kan svälja att de förlorade regeringsmakten till alliansen. Det är del av ett naturligt växelspel i ett demokratiskt statsskick. Däremot är det nog få som kan acceptera att Vänsterpartiet nu är det seriösa alternativet för den som vill se mer socialistisk politik. Borgerliga regeringar har man sett förut. Men man har aldrig ens varit i närheten av en situation där man utmanas om ledarskapet för arbetarrörelsen. En gissning är att många gråsossar nu ansluter sig till dem som vill se partiledarbyte före nästa val.