Historiskt tema med variationer
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
När Mir Hossein Mousavi, reformkandidat i presidentvalet 12 juni, var premiärminister på 1980-talet fortsatte kärnkraftsprogrammet, med optionen att skaffa Iran statussymbolen framför andra, kärnvapen.
Det finns samförstånd i Iran om att landet skall förfoga över hela kärnkraftscykeln, inklusive anrikning. Oavsett slutet på den aktuella oron återstår den nukleära frågan, i relationen med omvärlden, som inte tror på Irans försäkringar om att inte vilja skaffa kärnvapen.Det är naturligt, och rätt, av omvärldens demokratier, att uttrycka sympati med dem som kämpar för större frihet i Iran. Men Iran, ett mångnationellt miniimperium med 70 miljoner invånare, har egenheter och intressen som tar över även hos reformister.
Mohammad Khatami vann en storseger i presidentvalet 1997, framburen av väljare av ungefär samma sort som nu sett en chans i Mousavi. Han uppfattades stå för större frihet inom landet och en vänligare linje i utrikespolitiken. Men vid skarpt läge varken ville eller kunde Khatami ställa sig på deras sida som riskerade livet för frihet. Intellektuella mördades, studenter slogs blodiga.
Och när Khatami på en rundresa i Afrika 2005, året han avgick som president, även besökte president Mugabe i Zimbabwe solidariserade han sig i praktiken med denne, som kollega i kampen mot väst.
Khatami personifierar god vilja mellan alla människor oavsett religion, nation, etnicitet. Det finns många som han i Iran.
Men landet har också ett arv på gott och ont som spelar stor roll i dagspolitiken, ett arv de ledande aktörerna svårligen frigör sig från.
Utvecklingen mot demokrati stördes i 1900-talets början av ockuperande britter och ryssar, som ville åt landets rikedomar. Av samma skäl och av rädsla för kommunismen stödde USA 1953 en kupp mot en nationalistregim.
Väst brukar ges skuld för mycket som gått på tok i över hundra år. I den islamiska republik som skapades av aiatolla Khomeinys revolution 1979 utvecklades fiendebilden. Med islams termer fördömdes västmakterna som arroganta.
Väst hade tagit över från greker, romare, araber, turkar, mongoler, tidigare angripare och erövrare.
Det är länge sedan Iran/Persien var en världsmakt, från Medelhavet till Indien. Men kvar finns en lättkränkt självkänsla, med rätt till respekt, som nation, för sin kultur, sin minoritetsvariant av islam. Samtidigt som Iran lägger sig i grannarnas angelägenheter är det vanligt att skylla problem på utländsk inblandning.
I USA har president Obama, mot bakgrund av kritik hemma, gradvis trappat upp kritiken av hur Irans demokratiaktivister behandlas. Men USA och EU uppträder varligt, för att inte bränna de broar som finns till bättre relationer i framtiden.
En ytterligt låg profil håller Irans närmaste grannar. Turkiet har ekonomiskt och politiskt intresse av samarbete med Teheran. Och arabstaterna utgår från att inget i grunden förändras. Iran förblir både ett hot och en partner - ibland samtidigt.
Israel, då, landet president Mahmoud Ahmadinejad tycker inte borde finnas, i alla fall inte där det ligger nu? Ja, i alla fall har Israel-ätarna i Teheran just nu nog med sitt.