GOTLÄNNINGEN LEDARE
Det har i dag gått två år sedan jag, efter nästan ett år som sjukskriven för utmattning, valde att säga upp mig istället för att gå tillbaka till mitt relativt välbetalda jobb. Inte en sekund har gått då jag ångrat mitt beslut.
Då var planen näst intill obefintlig och resan har varit minst sagt krokig. Men i dag kan jag stolt säga att jag jobbar i min egna startup och håller på att ta fram produkter inom fashion tech. Det vill säga högteknologiskt mode.
Jag tar teknik som hittills främst använts i större skala som till exempel till att värma upp vägar, tågräls eller fotbollsplaner och applicerar den på modeprodukter.
Det trodde jag inte att jag skulle göra för två år sen. Jag hade inte en aning om att det ens gick.
Jag har många gånger fått höra hur modig jag var som sa upp mig. Men för mig var det något jag gjorde för att kunna må bra igen och bli frisk. Något nödvändigt för att vi skulle få ett bra liv som familj. För att jag skulle kunna finnas där för min son och för min man. För mig kändes det som det självklara och minst läskiga av två val.
Varför har vi så ofta inställningen att en fast anställning är det enda trygga valet i Sverige? Och varför ska det behöva vara så att du i det ögonblick du säger upp dig, vågar satsa på din kompetens och din idé, i mångt och mycket hamnar utanför trygghetssystemet?
Fyra av fem jobb skapas av småföretagare i Sverige. Vi måste därför se till att entreprenörskapet blir ett mer attraktivt och tryggt alternativ.
Hur många revolutionerande affärsidéer blir aldrig av på grund av detta? Hur många samhällsproblem kommer att förbli olösta för att vi inte ger entreprenörer och innovatörer en ärlig chans?
Var skulle Sverige kunna vara om det gick att hoppa och ändå behålla fallskärmen? Jag förstår att det är ett läskigt val att göra i dag. Jag förstår dem som inte vågar, som känner att de har för mycket att förlora.
Det som fick mig att våga hoppa, trots brist på fallskärmar och skyddsnät, var dels kärleken till och från min familj. Men även att faktiskt gå till botten med uttrycket - vad är det värsta som kan hända?
Jag insåg att det värsta som kan hända mig och vår familj är att någon av oss dör. Det kommer inte vara beroende av hur det går för mitt företag.
Det värsta som kan hända på grund av att jag sa upp mig och startade företag är att jag misslyckas.
Att företaget går i konkurs och att vi i absolut värsta fall måste sälja vårt älskade hus och kanske behöva flytta från Gotland – hemsk tanke. Det skulle såklart vara tråkigt och en kris att ta sig igenom. Men ingen av oss skulle dö av det.
Hade jag istället hållit fast vid rinken, behållit säkerhetslinan och fallskärmen – hade jag aldrig påbörjat den här resan.
Jag hade inte träffat de otroligt inspirerande och energigivande människor som är en del av mitt liv i dag och jag hade aldrig kunnat förverkliga mina drömmar om att bli entreprenör.
Jag hoppas att det ska bli tryggare att starta företag i Sverige så fler vågar hoppa. Det är bland det bästa jag gjort och jag vet nu att jag har hittat rätt väg för mig.