Hög lön till läkare som stannar
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Varför produceras bara gym-, spring- och spänstartiklar för unga människor, när jag har all tid i världen att gå och springa om bara benen håller. Om nu alla ungar vill gå omkring i vita skor året om, så vill inte jag det. Jag är också konsument och räknas till den åldersgrupp som har råd att spendera. Men då kräver jag häftiga saker med färg och glans för oss, som ännu inte stapplar snarare haltar omkring med utslitna höfter och ömma fötter.
Dessutom vill jag bli omhändertagen av sjukvården NU, inte efter 80 års ålder. Vip-kort borde införas vid 65 år när kroppen är på väg ut och alla ålderskrämpor på väg in. Hur skall jag kunna veta att jag lever tills jag blir 80 år och varför skall jag vänta i 15 år på att få den hjälp jag behöver nu. Källingar slits väldigt olika beroende på levnadsöde.
Sjukvården som jag har mött på ön det sista året är bedrövlig. Det är som man måste be om ursäkt att få utnyttja den. Sjukvårdsförvaltningen har ingen överblick överhuvudtaget, det är jag förvissad om sedan man lät fyra distriktsläkare tåga ut ur Slite vårdcentral i höstas och nu tillämpar inre Norrlands principer på läkarstationen i Slite.
Fot och rygg blandas ihop
När jag remissas av ortopeden till scanning av min fot, får jag efter två månader veta att jag inte är prioriterad. Vid telefonkontakt med ortopedläkare efter ytterligare 14 dagar, visar det sig att jag sammanblandats med någon annan persons ländrygg. Ortopedläkaren stöter på röntgen. Ytterligare två månaders väntan.
När det äntligen är dags att göra scanning, sägs det att ultraljudsundersökningen på hälen är onödig. Det borde jag ju inse. Men se det gör jag inte, men tiger för det är vad sjukvården förväntar sig. Försöker i stället få ett omgående svar på en krämpa som är en våldsam plåga. Omöjligt. Inget utskrift av röntgen finns tillstädes.
Då kliver en äldre kvinnlig springdoktor in på vårdcentralen i Slite. Hon inser att kvinnor med ålder får åldersproblem, andra brister än mäns. Hon gör ett rejält försök att hitta sambanden mellan mina krämpor och lyckas delvis.
Men också för henne blir det en omöjlighet att få svar på vad som felas med min fot. Raka kanaler mellan vårdcentral och sjukhus tycks inte finnas. I stället dimper ett nytt röntgenkuvert ner i min brevlåda. Ultraljud måste göras, trots allt. Ny kostnad och en ny onödig resa till staden.
Lockande lön
Effektiviseringen i sjukvården tål att diskuteras och springdoktorerna på vårdcentralen som kostar pengar. Ge läkare som vill stanna fem år på samma vårdcentral en lön som är lockande.
Det måste skattbetalarna tjäna på i längden, eller hur?! Jag orkar inte höra längre att jag skall vara tacksam för att det överhuvudtaget finns en läkare i Slite. Jag blir bara nervös av att se dessa läkare kämpa med datorerna medan jag tvingas se på. Det känns snarare som att jag som patient måste hjälpa dessa välbetalda, men till datortekniken under en vecka utelämnade doktorer.
Är det tillåtet att diskutera privat vård för äldre/gammal/källing och en speciell ökad utbildning av kompetens på äldrekrämpor eller blir jag ihjälslagen vid blotta tanken?
Det enda alla ni kan vara säkra på med eller utan vita "running och walking" skor är att ni också blir äldre. Om ni inte råkar dö i förtid.