Kulturdepartementet har beslutat om en utredning av villkoren för framtidens Public Service. Det är inte en dag för tidigt.
Trots att den statliga televisionen haft konkurrens ända sedan 1987 har en seriös diskussion kring public servicebolagens uppdrag och funktion i ett modernt och avreglerat medielandskap lyst med sin frånvaro.
Frågan om sponsring av SVT:s program har varit en stötesten. Som tittare har man under många år förbryllats över motsättningen i att den "fria televisionen" vars finansiering vi alla tvingas bidra till i utbyte mot ett medium utan kommersiella budskap, finansieras via sponsring och, just det, vidhängande kommersiella budskap.
En annan diskussion rör själva TV-avgiften. Eva Hamilton identifierar helt riktigt på DN Debatt (22/2) att kopplingen mellan tv-avgift och tv-innehav ter sig alltmer förlegad i ett förändrat medielandskap där datorer och mobiltelefoner spelar en allt större roll.
Hennes lösning, att alla som har någon form av tv-mottagare oavsett form ska tvingas att betala avgiften, känns emellertid än mer verklighetsfrånvänd.
Faktum är att tv-avgiften, som är en fast summa som betalas av så gott som alla, i själva verket är en regressiv beskattning, procentuellt större ju lägre inkomst man har.
Det rimliga vore att sluta med charaderna och bekosta public service genom skattsedeln. Då kunde vi avveckla det märkliga Radiotjänst och samtidigt skulle var och en betala i relation till sin inkomst.
Diskussionen om programinnehållet är minst lika viktig. I ett avreglerat medielandskap förändras behovet av public service. Det är rimligt att lägga allmänna medel på att producera programinnehåll som inte bär sig på marknaden men som ändå fyller ett samhälleligt behov.
Det är inte svårt att ta till sig argumenten för produktion av nyhets- och samhällsprogram, dokumentärer, smalare kulturprogram och så vidare.
Men när det kommer till renodlade underhållningsprogram av det slag som det går tretton på dussinet i de kommersiella kanalerna blir det svårare att se varför det offentliga ska stå för fiolerna.
Public Service-bolagen motiverar sin existens genom att hänvisa till höga tittar- och förtroendesiffror.
Förtroendesiffrorna är bra, vilket visar att man alltjämt producerar kvalitetsprogram. Tittarsiffrorna är i sammanhanget mindre intressanta.
Public service ska tillhandahålla kvalitetsprogram som vi inte kan få genom kommersiella aktörer, inte konkurrera med de senare.
Det är hög tid att befria public service från underhållningen.