Höjdarna dalar från Davos till München
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Med viss förvåning noterades USA:s relativa frånvaro i Davos. Kanske en signal om att Vita huset, när väljarna oroar sig för sin försörjning, föredrar att visa handlingskraft hemma framför att mingla i Alperna.
Men nu tar team Obama igen med råge i utrikespolitiken.
Joseph Biden debuterar utomlands som vicepresident. Han suffleras av tidigare Nato-chefen James Jones, nu Obamas säkerhetsrådgivare. Richard Holbrooke, en av Carl Bildts partners under 90-talets kriser på västra Balkan, mellanlandar i München på väg till Sydasien för att rädda Afghanistan och Pakistan.
General David Petraeus, som hemma fått äran av att det blivit lite lugnare i Irak och nu skiftat till Afghanistan, deltar på söndag i en diskussion om landet tillsammans med president Hamid Karzai.
På plats är republikanske presidentkandidaten i valet 2008, John McCain, demokraten John Kerry, vilken besegrades av Bush i presidentvalet 2004 och nu är mäktig ordförande i senatens utrikesutskott, samt en tredje utrikespolitiskt bevandrad senator, Joseph Lieberman, demokraten som till skillnad från Obama hela tiden stött kriget i Irak.
Med denna imponerande uppställning torde ingen sakna Hillary Clinton.
München-konferensen startades, precis som Davos-forumet, av en enskild engagerad person, 1962. Det började 1962 som arena för säkerhetspolitik (rustningar, allianser). Sedan tio år är arrangemanget lika globalt som Davos-forum.
Vladimir Putin, då rysk president, höjde avsevärt intresset för München-konferensen när han i ett tal för två år sedan välkomnade tillfället att få slippa "överdriven artighet" och levererade ett generalangrepp mot det USA som leddes av president Bush. Med denne hade eller låtsades Putin ha en god personlig relation, nästan intill slutet: I april 2008 ingick Putin och Bush i Sotji en "strategisk pakt". (Vem minns?)
I München 2007 försökte Robert Gates, vilken Obama behållit som försvarsminister, att släta över Putins kritik. Om man är lika elak som Putin var mot USA går den ut på att väst inte ska lägga sig i Rysslands inre affärer. Man ska inte säga ifrån om att demokratin manipuleras. Och man ska inte göra något som går emot Moskvas vilja i fråga om tidigare sovjetrepubliker.
Inte konstigt att det väckte uppseende att Putin, nu premiärminister, fick inledningstala i Davos. Putin sa att nästan alla som uttalat sig om den ekonomiska krisen skyllt på USA: "Det tänker inte jag göra".
Sedan gjorde han det i alla fall, men ganska hovsamt. Om det inte vore för Georgien och annat skulle nog många ge honom rätt i analysen. Exempelvis när han likt Fredrik Reinfeldt, också i Davos, varnade för att tro att staten skall ansvara för allt. Putin nämnde Sovjet som skräckexempel på vad som i så fall händer med ekonomin.
Hur Vita huset hanterar Kreml - energin, konventionell och nukleär rustning, relationen till grannarna - är en vital fråga för Sverige och vårt grannskap. Under Bush var det en besynnerlig blandning av kamratlighet och konfrontation.
Det finns extra anledning att läsa Carl Bildt, alltid på plats, när han bloggar om München.