Hopp och tro – det präglar alltid ett nytt år. Nyårslöften, nyårshopp. En tro på det nya året. Likt ett nyfött barn som skall få möjlighet att utvecklas på allra bästa sätt.
Så trodde vi, så hoppades vi för ett år sedan. Men det började illa med terrorattacken i Paris mot tidningen Charlie Hebdo.
Nya terrorattacker följde under året. Syrienkrisen fortsatte med en flyktingström som satte Europa under press. Satte Sverige under press. Satte vår solidaritet under press.
Men året avslutades med ett hopp då ett nytt klimatavtal beslutades i Paris. Så Paris var i centrum både i början och slutet av året. Kris vändes i hopp och tro. Hotet mot klimatet, det gemensamma, är ju som en långsiktig terrorattack som mänskligheten kollektivt står för.
Ett kollektivt oförstånd i spåren av en utvecklingsoptimism. Hopp och tro om en bättre levnadsstandard som får sina konsekvenser när naturen och miljön inte riktigt orkar med.
Naturen och miljön som under årtusenden, ja årmiljoner, utvecklats till en självklar hållbarhet. Ibland kallar vi det ekologi, där allt hör samman, allt hänger ihop, alla beror av alla – ett hållbart kretslopp.
Från småkrypen i en näve jord och till människan. Människan som självsvåldigt satt sig som härskare över allt levande, men som inte förmår hantera situationen. Överutnyttjar och skapar konflikter. Den värsta konflikten är oförståndet mot sitt eget hem – det gemensamma jordklotet.
Hopp och tro har i alla tider präglat människans vardag. Från det lilla till det stora. Från familjen och det egna, till samhället och världen. Glädje och sorg, förälskelse och kärlek, hopp och tro. Och så ansvar.
Ansvaret finns där alltid – att ta hänsyn, bry sig om, vara solidarisk, blicka framåt mot kommande generationer. Människan har så många möjligheter, har så stor positiv potential inom sig och vill i grunden så väl. Men nånstans klickar det och det går fel. Då blir det konflikter, naturen far illa, solidariteten får sina smällar.
Att ta sig an denna människans utveckling – från det oskrivna bladet (barnet) till den dramatiska romanen (så som världen ter sig idag) – det är sannerligen en utmaning.
Men hopp och tro finns där alltid - det nyfödda barnet eller det nyfödda året. Fullt av möjligheter att ta till vara. Däri ligger ansvaret. Ett ansvar för var och en för att utveckla tro och hopp.
Tro och hopp som är en slags livlina för varje människa. Tillsammans med kärlek, omtanke och glädje. Mår man bra tar man lättare ansvar. Har tillit och bryr sig om. Så, den bästa starten på ett nytt år är hopp och tro som leder till ett gemensamt ansvar.