Krönika
Under hösten har filmen om Hasse och Tage rullat på biograferna runtom i landet. Ett fint porträtt av ett långt samarbete mellan två av Sveriges främsta humorister som också befann sig i samhällsdebatten. Jag är för ung för att ha präglats starkt av deras alster men ett av dem, i 88-öresrevyn återkommer jag till. Sången ”ett glas öl”.
Texten visar på att miljö- och klimatdebatten på intet sätt är ny men också på att oron många i dag känner inför framtiden också fanns då. Texten inleds så här: ”när man ser på hur barnen, växer upp och står i. Kan man undra om barnen, nånsin får det som vi. Om det finns jobb, om det finns mat, om det är drägligt där de bor, finns det får och kor, och vatten och luft? Kan de sola sig gratis, finns det blommor och blad, har de fläsk och potatis, kan de ta sig ett bad? Framtiden verkar dyster när man grubblar över ett glas öl. Men man hoppas att barnen, ändå får ett glas öl”
Grubblerierna över glaset öl har sedan dess allt tydligare beskrivits i forskning och vetenskap. Vi står inför vår absolut största ödesfråga. Människans inverkan är otvetydig och vi har kort tid på oss för att möta utmaningen.
I nästa vecka möts världens ledare i Madrid för att diskutera klimatet. Min förhoppning är att man nu sätter ner foten ordentligt. Frågan är för viktig och stor för att få fortsätta präglas av egoism, ovilja och tafatthet. Ofta hänvisas till att ekonomin tar skada av omställning. Inget kunde vara mer fel. Omställningen till ett fossilfritt samhälle innebär oerhörda möjligheter för företag att gå i bräschen på nya marknader. Å andra sidan kan man kallt konstatera att om bara hälften stämmer av de framtidsprognoser som görs om vad vår planet blir för en plats om vi inte klarar omställningen finns ingen ekonomi alls. Om vi i vår oförmåga sopar bort själva livsbetingelserna för människans existens är inte ett normalt ränteläge eller god tillgång till riskkapital särskilt eftersträvansvärda mål.
Det finns ingen insats som är för stor, omställningen kräver en offensiv investeringspolitik och jämlikhetspolitik. Hela samhället ska ställa om, då ska också möjligheten för alla att göra det finnas där. Passivitet är inte ett alternativ. Det kommer krävas effektiva regleringar och styrmedel. Men det kommer inte kräva individuell skam. Skammen ska in i styrelserummen, främst hos de 100 globala företagsjättar som står för 70 procent av världens utsläpp. Vi ska alla göra vad vi kan, men vi ska rikta insatserna där de som bäst behövs.
För man hoppas ju att barnen, ska få ett glas öl.