Eftertanke i all ära, hur många möten bakom lyckta dörrar krävs innan den socialdemokratiska valberedningen vågar föreslå en ny S-ledare? Och hur länge till kan kandidaterna till partiledarposten fortsätta att förneka sitt intresse för att ta över?
I onsdags träffade ordförandena för de 26 S-distrikten sitt partis valberedning, men officiellt diskuterades inga namn. Med mindre än två månader kvar till partiets extrakongress i slutet av mars inställer sig hela tiden samma fråga: Varför tar det så lång tid?
Den ena halvan av svaret är den socialdemokratiska partikulturen. Det ska ta tid. Det ska vara hemlighetsmakeri. Och gud nåde den som säger sig vilja bli partiledare utan att först ha blivit tillfrågad av valberedningen. Men det finns en annan förklaring: den svenska socialdemokratin är svagare än någonsin. Bristen på idéer och initiativkraft är slående.
Valberedningens närmast hopplösa uppdrag består i att vaska fram ett guldkorn i ett hav av medelmåttor.
Enligt valberedningen ska den nya partiledaren "säkerställa att Socialdemokraterna fortsätter att vara den ledande politiska kraften i landet". Men S är inte längre den dominerande kraften i svensk politik. Avståndet till M har fortsatt öka. Vill partiet åter bli nummer ett, krävs sannolikt en omprövning liknande den som brittiska Labour genomgick på 90-talet. Det finns ett bara ett problem, varken Sven-Erik Österberg, Pär Nuder eller Veronika Palm är någon Tony Blair.