I Sverige vilar flykting- och invandringspolitiken på en trygg och stabil grund, fast förankrad i opinionen. Flertalet bejakar att Sverige ska förbli ett öppet och humanitärt land. Det är bra. Vi kan inte blunda för människors lidanden på andra håll och de som flyr behöver en fristad.
Detta till trots har det varit lite av ett offentligt tabu att diskutera migrationspolitiken och dess konsekvenser. Det ändrades i helgen när statsministern tog bladet från mun och tackade svenska folket för att det sluter upp kring de krav som migrationen kommer att ställa. Vi vet idag att Migrationsverket över fyra år ser ut att behöva 48 miljarder extra. Ett antal andra delar av välfärdssektorn, som arbetsförmedling och omsorger, kommer rimligtvis också att sättas under kostnadspress. Tydlighet kring finansieringen bör vara en självklarhet.
Utgångspunkten att vi ska vara ett humanitärt och generöst sinnat land måste ligga klar. Samtidigt får humaniteten inte innebära avkall på de principer som gäller på övriga politikområden. Så bör till exempel arbetslinjen gälla för flyktingar och invandrare i samma mån som för alla andra. Utgångspunkten måste vara att den som kommer hit får en fristad och starthjälp med språk och kompletterande utbildningar och därefter förväntas kunna försörja sig själv.
Under de tidigare Socialdemokratiska regeringsåren var man mästare på att gömma människor undan statistiken så att arbetslösheten skulle verka låg. Idag har den politiken reformerats och statistiken visar bättre hur verkligheten ser ut. Det finns mycket att göra, det visar bland annat att mediantiden är åtta år för en nyanländ att komma i arbete. Kortas inte den tiden riskeras medborgarnas uppslutning kring de humanistiska målen.
För många erbjuder servicesektorn det första arbetet. På andra håll i världen anses ofta den som har resurser ha en skyldighet att dela med sig genom att anställa andra. I Sverige har decennier av pigdebatt slagit sönder det synsättet, men sedan rut-avdraget accepterades har det börjat komma tillbaka. Liknande är det i restaurangbranschen. Båda erbjuder den som är duktig och driftig, men inte har formella meriter, en startpunkt för att etablera sig. Att behålla rutavdraget och sänkt krogmoms är därför av stor vikt för integrationen.
Vi bör inte heller ge tappt på andra rättsstatliga principer. Landet ska styras med lag och vårt legalistiska synsätt måste gälla även i flyktingmottagandet. Exempelvis visar den stora mängd asylsökande som kommer utan identitetshandlingar att något är fel. Naturligtvis händer det att man flyr och mister sina papper, men det kan knappast vara huvudregeln att flertalet saknar handlingar. Vi bör inte riskera att även ge en fristad åt förövare från krigen. Det vore olyckligt på flera sätt, inte minst för att lagens långa arm kommer att börja verka när stridsröken har skingrats i exempelvis Syrien och Irak. Då bör inte vi riskera att gömma förövarna.