Sedan många år har man vid den här tiden haft anledning att fundera över hur man skulle uppleva det att vara en ”respektive”. Detta sedan listan publicerats över dem vars kreativitet kvalificerar dem för att delta i det årliga minglet hos landshövdingen. En stor del av listan upptar nämligen en hoper anonyma, namnlösa ”respektive” om vars kreativitet vi ingenting vet.
Man undrar alltså hur det skulle vara att gå där med sitt vinglas i vetskap om att man inte är där på egna meriter utan bara ett medhäng liksom. Det utesluter förstås inte att en ”respektive” också kan delta i progressiva samtal och rent av ha idéer om hur ön ska lyftas och förhoppningsvis åtminstone minska avfolkningen. En så att säga ordinarie uppslagsrik minglare blir sannolikt inte sambo med en idéfattig moatjé. Men ändå – det är nog ingen höjdare för självkänslan att vara en ”respektive”.
Den ekonomiskt lagde tycker kanske att man i dessa kärva tider rent av nästan kunde halvera partajnotan, genom att låta dessa ”respektive” stanna hemma. Men å andra sidan går denna nota bara på lite över 200 000 enligt tidningarna, vilket inte borde höja surhetsgraden hos gutarna. Det är ju en struntsumma, som rikemanssöner gladeligen sätter sprätt på under den vecka man ägnar sig åt att spruta champagne på varandra för 700 kronor flaskan. Vad som kommer ut av detta vet vi lika lite om som om partajeffekten
Men deltagare brukar ju enhälligt framhålla det positiva, ja nästan nödvändiga, i att cirkulera i hövdingens trädgård en gång om året.
Och det är väl med detta som i så många andra sammanhang, att det som stort sker sker tyst. Jag håller det inte för otroligt, att det var där som till exempel Visbys parkering fick sin eleganta lösning.
Kreativitet är ju ingen färskvara och följdriktigt är det till stor del samma dokumenterade tänkare som återkommer år efter år. Att öns mest idérike och kreative (vid sidan av Pigge) person inte återfinns på listan förvånar en därför storligen. Jag kan inte hitta Tommy Wahlgren nämligen. Nå, han har väl annat viktigare sig för, många järn som han har i elden.
Detta skrivs förstås i den grönaste avundsjuka. Denna mildras dock något av det faktum, att jag faktiskt en gång var tillfrågad om jag var intresserad av en mera officiell inbjudan. Detta trots att jag alltsedan premiären raljerat med denna pseudohändelse.
Det kanske var tänkt som ett slags alibi, att här gjordes ingen skillnad på greker, judar, finnar eller nollåttor.
Jag tackade dock nej. Det hade ju sett ut med ett ja!