Praktisk politik bjuder på många paradoxer. Till exempel: Hur kommer det sig att folk som hyllar marknadsekonomi och fritt näringsliv så ofta vill använda skattepengar till att stödja innovation och entreprenörskap? Varför betraktas entreprenörer allt oftare som någon sorts hjälpbehövande grupp i samhället i stället för egensinniga personer att inspireras av och hoppas på? Hur gick det till när vinstdrivande företagande förvandlades från välståndsskapande samhällsinstitution till behjärtansvärt ändamål?
De flesta entreprenörer klarar sig nog fortfarande alldeles utmärkt utan offentliga stödinsatser, så länge stat och kommun inte sätter krokben för dem med onödiga regler och pålagor. Men allt färre politiker, partier och offentliga tjänstemän tycks klara sig utan att få ägna sig åt allehanda stödinsatser i form av såddbidrag, innovationsprogram och offentligt arrangerade mötesplatser.
Visst kan det behövas väl övervägda offentliga åtgärder för att underlätta nyföretagande. Men i dag öses det miljardtals kronor över initiativ som troligtvis aldrig kommer att generera något verkligt välstånd.
I en intressant rapport från Svenskt Näringsliv går nationalekonomen Roger Svensson igenom forskningen om vad som egentligen fungerar när det gäller statligt stöd till innovativa företag och entreprenörer. Han finner att det är befogat med väl samordnat offentligt stöd till riskfyllt nyföretagande i tidiga skeden.
Men i dag ges alltför mycket av svenskt stöd till företag i senare skeden, via en mångfald av statliga aktörer som inte samordnar sina insatser. Bland det sämsta en regering kan göra enligt rapporten är stora satsningar i regioner som släpar efter och har dåliga förutsättningar för innovationer och entreprenörskap. Ändå har regeringen just satsat två miljarder kronor på programmet Inlandsinnovation för att stimulera småföretag och innovationer i Norrlands inland - ett projekt som gjort för att misslyckas.
Även i tillväxtregioner finns det avarter. Om du tvivlar är det bara att besöka något av alla offentligt finansierade entreprenörskapsjippon med prisutdelningar, mötesplatser för entreprenörer och käcka tillrop till alla som gjort minsta lilla gest i riktning mot att starta någon ny verksamhet. Du kan också ta del av de tillväxtstrategier och visioner som formuleras av politiker och offentliga tjänstemän som tror att det är upp till dem att peka ut framtidsbranscher, ungefär som om vi levde i en planekonomi.
Pinsamt nog är det ofta borgerliga politiker som går in med liv och lust för sådana saker. Givetvis ska de lyssna på näringslivsföreträdare och försöka underlätta och i alla fall inte stå i vägen för goda initiativ. Men frihetligt sinnade politiker borde akta sig för att i onödan bygga upp en offentlig apparat för företagande.
Visst behöver företagare mötesplatser för att knyta nya kontakter. Men är de verkligen så tafatta att de inte klarar av att ordna det själva, via sina egna organisationer? Om potentiella entreprenörer är så hjälplösa att de inte ens klarar av att bygga nätverk på egen hand, hur ska de då kunna driva lönsamma företag?