När detta skrivs är Muammar Gaddafi fortfarande på fri fot. Men politiskt är han borta ur leken.
Frågan är om det också gäller det system han representerar: En klanbaserad urvalsprocess som bygger på att en i början ganska bred grupp sammanhållen av geografiska, etniska, religiösa och/eller traditionella band efter hand besegrar andra klaner och tar makten.
För att sedan fortsätta striden inom klanen och till och med familjen, tills en man (för det är alltid en man) utgår som segrare och etablerar sig som landets självhärskare. Allt kokar ner till en diktatur som med nödvändighet blir alltmer hänsynslös med åren.
Lojaliteter och privilegier
Det kan verka som om all makt ligger i en persons (eller i alla fall i en familjs) händer, men självhärskaren är beroende av sin egen och närstående klaners stöd. Ett system av lojaliteter och privilegier växer fram, som cementerar diktaturen och gör den svår att besegra. Det är många som har något att förlora på att diktaturen faller.
Detta system förklarar att det krävdes en utländsk intervention för att avlägsna Saddam Hussein i Irak och Muammar Gaddafi i Libyen. Det är också förklaringen till att Bashar Assad i Syrien fortfarande hänger kvar vid makten, trots månader av brett folkligt uppror mot regimen. Förre UD-mannen Ingmar Karlsson hävdar i en artikel i Sydsvenskan att den starka stamlojaliteten är det största hindret för demokrati i dessa länder.
Säkert är att Libyen helt saknar erfarenhet av demokrati och att det är ofrånkomligt att de partier som förhoppningsvis växer fram i landet kommer att vara om inte helt klanbaserade så i alla fall ha regional, etnisk och i värsta fall även religiös förankring.
Kamp om oljetillgångarna
Skillnaderna mellan öst och väst, kusten och bergen, mellan stadsbefolkning och beduiner, traditionalister och "modernister", sekulära och islamister är stora i detta av kolonialmakterna komponerade land, och alla grupper positionerar sig förstås för att ligga bra till när makten efter Gaddafi ska delas.
Man kan till exempel anta att berberna, som spelat en viktig roll i befrielsekriget, passar på att kräva ökat självstyre. Det kan också uppstå en kamp om oljetillgångarna.
I ett värsta scenario vägrar några av rebellernas militära ledare att upplösa sina miliser och börjar bekämpa varandra. Men militära ledare som etablerar sig som självständiga krigsherrar och söker geografisk kontroll skulle isoleras internationellt, och inte få del av de libyska tillgångar som frusits utomlands.
De skulle också få problem med Nato. I ett annat inte helt otänkbart scenario övergår Gaddafitrogna förband till gerillakrigföring och lågfrekventa strider fortsätter i månader och kanske år i områden där Gaddafis ställning varit stark.
Libyerna har valt friheten
Vi minns vad som hände i Irak, bland annat i och kring Saddams hemstad Tikrit. I den miljön skulle naturligtvis även fritt opererande terroristgrupper få en chans. Samma utveckling är tänkbar i Syrien, den dag - som inte kan vara alltför avlägsen - som klanen Assad jagas bort från makten, av syrierna själva eller med hjälp av till exempel Turkiet.
Men låt oss ta en sak i taget, och glädjas åt att libyerna, till stor del på egen hand, kastat sin diktator ur sadeln. Alla libyer har kanske inte valt demokrati, men de flesta har i alla fall valt friheten. Sedan får vi se vad som kan komma ut av det.
Det mesta tyder på att det blir något bättre än det brutala styre som libyerna upplevt under de senaste 40 åren, och i det läget känns det fel att fokusera på skräckscenarierna. Vägen till demokrati har varit skumpig i många länder.