"Du har sagt att samhället skall vara starkt så att människorna slipper att vara svaga. För dig var det starka samhället aldrig ett uttryck för myndighet eller ekonomisk övermakt som dirigerar människors liv..."
De orden fällde Olof Palme vid Tage Erlanders bortgång. De orden kommer med automatik till mig när min dotra undrar var vårt byggärende finns någonstans. Förmodligen nedgrävt tillsammans med Erlander, svarar jag.
För så känns det när ens byggärende bara försvinner ut i tomma intet och ingen anser sig ansvarig, alla har gått på semester, bytt jobb eller eventuellt blivit barnlediga.
- Någon måste ju kunna tala om var byggärendet finns, säger dotra min. Det finns ju ett diarienummer. Det är alls inte så säkert, svarar jag.
Ärendet dör någonstans
För några år sedan upphörde en del av samma bygglovsärende plötsligt att existera. När jag på plats efterlyste detsamma, låg det instoppat i någon annans ärendemapp. Efter fyra år dyker det upp som avslutat bygglov. Fyra år och ett valskifte tog det. Fast registreringen tar säkert lika lång tid.
Sammanslagningen, som skulle bli så utmärkt, för att man använde samma dörr in, ur den kommer det väldigt, väldigt lite. Hela samhällsbyggarförvaltningen är Kafkaliknande. Eller känns mera som forna DDR.
Oavsett om nämndordförande vänligt sätter sig vid ens köksbord och ger uppmuntrande tillrop, händer inget. Oavsett om man anlitar en egen planarkitekt, så dör ärendet någonstans på vägen. Ingen vet någonting.
På 80-talet talade Socialdemokraterna om att ge medborgarna större egenmakt och valfrihet fast man ville hålla vinstmotiven borta. Nu flyger skattepengar till skatteparadis. På områden, som politiker borde hålla i pengapåsen, har de släppt taget. Där de borde släppa loss medborgarmakt, griper politiker och tjänstemän in och detaljstyr och har absolut ingen som helst tilltro till människan.
DDR eller Zimbabwe
Varje gång jag närmar mig samhällsbyggarförvaltningen, påminner mig inte bara innehållet i detsamma, utan också namnet om forna DDR eller rent av myndigheter jag stött på i Zimbabwe. Varje dag i en månad gick jag till inrikesdepartementet i Harare för att få mitt arbetstillstånd. Min medföljda packning stod på flygplatsen.
Utan arbetstillstånd ingen packning. Varje dag blev ett nekande svar trots att jag medförde min strokedrabbade man, påpekade hans behov av hjälpmedel. Först när jag köpte en tjänst, läs muta, blev resultatet ett arbetstillstånd, och en möglig packning. Men sånt får man ta i Zimbabwe.
Den egenmakt som finns inom samhällsbyggarförvaltningen, skall jag som kommuninnevånare inte behöva finna mig i. Vilket bemötande får vanligt folk med små resurser men kreativa idéer, det är frågan? Det är uppenbart att man klarar av att göra en samlad bedömning i vissa fall, men inte i andra.
Ärenden kastas mellan tjänstmän, som för säkerhets skull gör sig oanträffbara. Pressar man personen får man svar att ärendet inte finns på just deras bord. Hallå, vem är chef idag, vem styr eländet?
Tioveckorsregeln ett skämt
Det är uppenbart att man måste pressa sig in för att få ett rimligt besked om ens byggärende anses komplett. Vi har i sommar grävt provgrop, bekostat vattenutredning, men hur får vi en tjänsteman på plats för att besiktiga provgropen innan marken är frusen. Tioveckorsregeln betraktar vi med ett löjes skimmer.
Ett bygglovsärende kostar otroliga summor långt innan det ens har kommit upp på bordet. Ett är säkert, att tjänstemän på ett privat företag, som bedriver verksamhet i den här takten, skulle ha gått omkull för länge sedan.