Jag börjar känna att verkligheten springer ifrån mig. Vad är egentligen sanning? Ordet blir mer och mer diffust och jag har i ärlighetens namn förlorat greppet om vad som är på riktigt eller på låtsas.
Media är den bidragande faktorn till denna mentala förvirring, då de visat mig människor jag varken vet in eller ut på och som i sin tur fått min världsbild att skälva. Vilken internetsida jag än besöker, vilket magasin jag än läser eller TV-program jag än följer finns de där.
USA har alltid haft sin kära show med Jerry Springer som fått oss att ifrågasätta normernas existens. Sverige har nu tagit det till en helt ny nivå som inte endast får oss att ifrågasätta normerna, utan även att tvivla på mänskligheten. Vi ser Konferensresan, Böda Camping, Ung och bortskämd, Ullared, Kungarna av Tylösand et cetera och alla dessa realityserier får mig att ställa samma fråga; är dessa karaktärer på riktigt, och vart är mänskligheten i såna fall på väg?
Är Hollywood-, Skåne- och Östermalmsfruarna riktiga människor eller är de gycklare som skapats för att vända ungas värderingar och betraktelsesätt upp och ned? Och finns det någon svensk bloggare som faktiskt är sig själv eller visar de endast karikatyrer av sig själva?
På Internet kan vi möta exhibitionister som Alexandra "Kissie" Nilsson, vars blogg går ut på att provocera och hjärntvätta unga. Samtidigt klargör hon för övrig media att personen i bloggen inte är den personen hon är i verkligheten, men vilken person är egentligen "verklig"? Är det Alexandra Nilsson som få känner till eller över huvud taget mött, eller det Kissie som hon livnär sig på och som tusentals tjejer (olyckligtvis) ser upp till och vars vardag de slaviskt följer? Världen vs. Cybervärlden 0-1.
Jag antar att jag för många talar i tungor då jag nämner realityserier och bloggar, så låt mig göra en jämförelse - Kissies alter ego går till samma överdrift som Björn Ranelids hybris och Maria Montazamis tofsar. Montazami är en person som den senaste tiden höjts till skyarna, vilket skrämmer mig. Den kvinnans etos är ekande tomt och jag förundras över att en kvinna som fått monopol över TV-rutans strötider inte lyckats bevisa att hon är mer än en homo sapiens som sitter fast på ett läppstift.
Är det verkligen okej att Montazami framställs som någon slags förebild och kvinnligt språkrör? Är hon den nya powerkvinnan som nu ställer realister som till exempel Stina Lundberg Dabrowski i skymundan? Min världsbild är dunkel... Kanske är det min etik som är den abnorma?
En person som lyckligtvis inte hamnat i dokusåpornas skugga är Pär Johansson och hans underbara Glada Hudik-gäng och jag hoppas av hela mitt hjärta att strålkastarna kommer fortsätta lysa över Hudiksvallsteatern. Tack vare detta härliga sällskap av "utvecklingsstörda och normalstörda" har ingen TV kastats ut genom mitt fönster. Jag vet inte hur många lingon det finns i världen, men jag vet att det finns alldeles för många spejsade medieprofiler.