Försvarsmakten har som ett led i sin strävan att locka fler kvinnor slagit fast att det ska vara lättare för kvinnor att komma in på den militära grundutbildningen GMU, bland annat ska fyskraven för kvinnliga soldater vara lägre än för manliga.
Häromåret fördes en debatt om riskerna med ett sådant förfarande vad gäller brandmän - den som ligger fastklämd i ett brinnande hus bryr sig nog inte om det är en man eller kvinna som räddar henne, bara den klarar av uppgiften - och samma sak torde gälla för försvarsmaktens anställda. Dessutom innebär varje positiv särbehandling av en viss grupp att andra särbehandlas negativt.
Det finns två grundläggande sätt att se på rättvisa.
Det ena är det liberala, som gör gällande att rättvisa är när alla ges samma möjligheter utan hänsyn till statistiska kriterier som kön, etnicitet, sexuell läggning etcetera.
Det andra synsättet är det socialistiska, där statistisk proportionalitet är det slutgiltiga målet, utan hänsyn till de ingående individernas kompetens och lämplighet. Precis som på alla andra områden vill de socialistiska samhällsingenjörerna lägga verkligheten tillrätta i efterhand, när det visar sig att den inte faller ut på ett sätt som stämmer överens med färdkartan till Utopia.
Häromdagen gjorde Svenska Dagbladet en granskning av Regeringskansliets personalsammansättning i den socialistiska jämlikhetssynens anda. Scoopet gjorde gällande att endast var tionde anställd vid regeringskansliet hade utländsk bakgrund (själv född utomlands eller med två utrikesfödda föräldrar).
För de allra flesta är detta en hög siffra som visar hur stor den sociala rörligheten är i Sverige och att det är möjligt för människor som flyttar hit fjärran ifrån att få anställning inom rikets högsta administration. För Svenska Dagbladets granskare var det dock en förfärande låg siffra eftersom man kontrasterade den mot befolkningen i stort där var femte har utländsk bakgrund. En bristande proportionalitet rådde och regeringen anklagades för att missa "mångfaldsmålen".
Problemen med denna typ av statistiska mångfaldsmål är att det är så gott som omöjligt att avgöra var gränserna ska dras.
Gruppen svenska medborgare "med utländsk bakgrund" är ytterst heterogen och rymmer en mångfald i sig själv. Ska man bryta ner den ytterligare för att se till att alla olika etniciteter blir proportionellt representerade? Är det inte då också rimligt att i förlängningen se till att Sveriges olika landsändar är proportionellt representerade? Hur många göteborgare arbetar på Regeringskansliet?
Det är inte rimligt att tro att alla grupper i samhället ska vara proportionellt representerade överallt.
Däremot ska ingen hindras från att göra karriär inom exempelvis Regeringskansliet på grund av utländsk bakgrund, kön eller någon annan faktor. Det enda sättet att förebygga detta är att låta kompetenskraven styra.
Alla försök att tillrättalägga statistiken på andra grunder kommer att leda till särbehandling, eller med ett annat ord diskriminering.