KÖPENHAMN.
I Sveriges fall tycks det inte finnas några begränsningar. Sprängningen av den västtyska ambassaden, flygplanskapningen på Bulltofta, morden på Olof Palme och Anna Lindh, Lasermannen... och nu självmordsbombaren i Stockholm. Varje gång rycks Sverige ur Törnrosasömnen och kollektivt ställs frågan: Hur kunde detta hända i vårt fredliga och goda land?
Om saken nu inte var så allvarlig skulle det ligga nära till hands att beteckna reaktionen som både naiv och lite löjeväckande. Så ser man i varje fall på det här i Danmark. Sverige och svenskarna anses vara både godtrogna och verklighetsfrämmande. Varför skulle Sverige skonas? För att nästan alla är politiskt korrekta? För att vi har en anständig invandrings- och flyktingpolitik?
Det är dags att vakna upp och inse att Sverige inte är en isolerad ö, där intet ont kan ske. Det finns numer bara gränser på pappret och kartorna, inte i verkliga livet.
Efter dramatiken på Drottninggatan har alla ledarsidor understrukit att man nu inte kollektivt får skuldbelasta alla muslimer. Det kan tyckas vara en överdriven uppmaning. Normala, kloka människor förstår givetvis att det handlar om en enskild galnings verk, möjligen en liten grupps. Det är få som vill ge alla muslimer skulden för vad som hände i Stockholm.
Visst finns det en och annan - till exempel inom Sverigedemokraterna - som vill göra självmordsbombaren till något större och värre än vad han i själva verket var. Men tokstollarna inom SD utgör ingen majoritet av befolkningen.
Låt oss ändå för en stund uppehålla oss vid just Sverigedemokraterna. Även här uppfattas den svenska reaktionen på att partiet kom in i riksdagen som mycket märklig. Danskarna, som i årtionden haft mer eller mindre främlingsfientliga partier i parlamentet, konstaterar bara att Sverige nu befinner sig ett europeiskt normaltillstånd.
I riktigt många länder finns det partier av Sverigedemokraternas och Dansk Folkepartis typ i de lagstiftande församlingarna. Det är folkets vilja och något man måste acceptera.
Den smått hysteriska svenska reaktionen - "ska vi tala med dem, ska vi sitta bredvid dem, ska vi ta i hand" - betraktas med den största förvåning.
Det var som bekant likadant då Ny Demokrati kom in i riksdagen och folkpartiledaren Bengt Westerberg i protest lämnade TV-studion. Fjantigt och ett förakt för de människor som den gången valde att rösta på Ian Wachtmeister och Bert Karlsson.
Sverigedemokraterna är formellt sett ett parti som andra. Om man inte gillar det så ska man inte rösta på det. Och om man tycker att partiets politik är korkad ska man diskutera, debattera och försöka vinna slaget i öppen och offentlig kommunikation.
Om man ger Sverigedemokraterna en särstatus - genom en form av kollektiv mobbning - så vinner bara just SD på det. Då blir partiets företrädare martyrer och vinner sympati.
När man bott en längre tid i utlandet, om än bara i grannlandet Danmark, så betraktar man sitt gamla hemland med nya ögon.
Jag är väl medveten om att danskarna har ett storebrorskomplex gentemot Sverige. Men det ligger ändå något i att, inte minst, det svenska politiska etablissemanget är väldigt - just det - oskuldsfullt.
Gång på gång överraskas det av att det kan hända saker i Sverige som annars bara sker "någon annanstans". Det tycks finnas någon outtalad uppfattning om att just Sverige har en särställning i kraft av förment godhet och rättskaffenhet. Så är det inte och det är dags att inse det.