Hur ska vi betala vår välfärd?

Om vi frivilligt avstår från att höja vår konsumtion kan vi klara välfärden. Semestra i Sverige i stället för den årliga Thailandsresan. Avstå från lönehöjning helt enkelt, skriver Wera Svensson

Om vi frivilligt avstår från att höja vår konsumtion kan vi klara välfärden. Semestra i Sverige i stället för den årliga Thailandsresan. Avstå från lönehöjning helt enkelt, skriver Wera Svensson

Foto: DAVID LONGSTREATH

Politik2010-04-15 04:00
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Alla har vi våra käpphästar. GT:s båda ledarskribenter motionerade sina förra tisdagen. Var och en har sin syn på hur Sverige skall klara kostnaderna för välfärden framöver.
En utredning har kommit fram till att skatten måste höjas till 46 kronor av varje intjänad hundralapp, om vi vill fortsätta med samma modell som nu för utbildning, vård och omsorg.

Beskatta de rika
Håkan Ericsson vill att staten skall ta in de här pengarna genom att beskatta de rika mycket hårdare. Vilka är då de rika? Nyligen påtalades att i SCB:s tabeller räknas folk med över 20 000 kronor i månaden som "höginkomsttagare".
Runt 50 000 av landets invånare tjänar mer än en miljon om året. Även om man höjer skatten mycket för dem, lär det inte räcka så långt. Det blir en politisk fråga hur stora skattehöjningar vanligt folk vill ha.
Jag tror inte jag har fel, om jag påstår, att den senaste socialdemokratiska regeringen var på väg att ta bort förmögenhetsskatten. Tyvärr är inte de som verkligen har stora inkomster så intresserade att vara mjölkkossa. I ett fritt land är det lätt att flytta sina pengar till länder med vänligare skatteregler. Men de pengarna behövs för investeringar här i landet. Det är så med företagsvinsterna och aktieutdelningen också. Ingen satsar i ett företag som inte ger vinst och utdelning.
Eva Bofride ser roten till problemen i brist på jämlikhet mellan könen. Hon räknar upp alla nackdelar med att vara kvinna. Kvinnor arbetar mer, tjänar mindre och har mindre makt än män. Men hon glömmer nämna att kvinnor lever längre och friskare än män. Sånt märks när man kommer upp i min ålder. I vår studentklass 1954 fanns 13 pojkar och nio flickor. När vi hade senaste klassträffen kom åtta kvinnor och ingen karl. Några hade förhinder, men fem av pojkarna har dött. Vi flickor är i rätt god form och har mycket bra liv. Sånt är väl något värt?

Ingen riktigt bra lösning
Det här är bara slingerbultar för att komma runt de verkliga problemen. Sanningen är väl att ingen har någon riktigt bra lösning. Varje samhälle trevar sig fram för att hitta den bästa balansen mellan individens frihet och varje medborgares mänskliga rättigheter. Diskussionen måste föras och den bör inte förenklas. Det leder bara till besvikelse. I valrörelsen kan man lova att ta in skatt för att återställa alla bidrag som försämrats. Eller att fortsätta sänka skatter, så att folk får bestämma mer själva. Vi har ett verkligt politiskt val. Det är inte alls omöjligt att ta in hälften av folks inkomster som skatt. Men det kräver en mycket stark statsapparat. Det är också fullt möjligt att låta folk betala själva för vad de vill ha av utbildning, sjukvård, barn- och äldreomsorg. Då får vi lära oss att bortse från dem som inte har pengar till varken det ena eller det andra.

Avstå från lönehöjning
Det går också att skissera en lösning mitt emellan. Att frivilligt avstå från att höja sin konsumtion. Man kunde tänka sig att medelålders svenskar avstår från att ha två fullt modernt utrustade bostäder, minst två bilar per familj. Semestra i Sverige i stället för den årliga Thailandsresan. Avstå från lönehöjning helt enkelt.
Ingen av dessa försämringar skulle göra oss fattiga eller få oss att lida nöd. Men det är resurser som kunde föras över till våra gemensamma behov. Fast att vara så här konkret, det är inte populärt i valrörelse.