Hur skall klimatbördan fördelas?
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Den mentala låsningen slår hårt mot industri och glesbygd. "Mackdöden" är delvis en konsekvens av den så kallade pumplagen, som tvingar även mindre bensinstationer att tillhandahålla förnyelsebara drivmedel (installationskostnaderna är enorma). Bensinskatterna, som håller bränslepriset uppe trots lågt oljepris, slår mot befolkningen i glesbebyggda områden, där bil ofta är det enda tillförlitliga transportmedlet. Bensinskatteupproret, med sina 1,8 miljoner underskrifter, vittnar om hur tung bördan är för många bilister.
Nu har världssamfundet antagit radikala utsläppsmål, och om dessa skall kunna förverkligas krävs givetvis likaledes radikala, och smärtsamma, åtgärder. Trots att den rika världen fortfarande står för merparten av utsläppen är det emellertid långt ifrån uppenbart att det är här klimatpolitiska åtgärder gör mest nytta. En miljon kronor investerade i grön energiproduktion i tredje världen räcker nämligen längre än ytterligare åtgärder för motsvarande summa i länder som Sverige, där stor miljöhänsyn redan tas.
Detta faktum förringar ingalunda västvärldens ansvar för att de totala utsläppen av växthusgaser i världen sjunker. Tvärtom, vårt ansvar är dubbelt: historiskt har vi stått för lejonparten av utsläppen, och vi förfogar över tekniska och ekonomiska resurser nödvändiga för att hantera problemen.
Detta ansvar tar vi dock bäst genom att öronmärka biståndsmiljoner för miljöprojekt i länder som nu genomgår en försenad industrialiseringsprocess, så att de snabbt kan ställa om till grönare energiproduktion. Det är glädjande att alliansregeringen förstår detta, och verkar för detta synsätt i såväl Sveriges riksdag som EU.
Emellertid finns skäl att se upp, energiomställningsprocessen i utvecklingsländer kommer inte att bli oproblematisk. Sveriges Radio uppmärksammade i förra veckan hur tusentals människor tvingats flytta till följd av EU-finansierade vattenkraftsprojekt i Kina. När kraftverket i Tongwan, Hunanprovinsen, byggdes med hjälp av det svenska företaget Tricorona, förmåddas nästan fyra tusen människor lämna sina hem. Enligt Tricoronas kinachef Björn Odenbro är samtliga förflyttade dock positiva till kraftverket. Kineserna är "framstegsvänliga kollektivister", säger han, och betonar att de drabbade kompenserats ekonomiskt.
Oavsett stämningarna i detta enskilda fall föreligger här samma problematik som i andra biståndssammanhang: pengar investerade i auktoritära länder riskerar att användas på ett sätt som faller utanför ramen för det moraliskt godtagbara.
Klimatöronmärkt bistånd är den rakaste vägen mot målet att kraftigt minska världens samlade utsläpp av växthusgaser. Utan noggranna kontroller och uppföljning är den vägen dock inte framkomlig av etiska skäl.