Hushållens höga skuldsättning är ett problem inte bara för hushållen utan också för samhällsekonomin. Riksbankschefen Stefan Ingves går i en intervju i DN (3/1) ut med en uppmaning till politikerna att försöka få bukt med den skenande skuldsättningen främst bland bolånetagarna. Han har givetvis helt rätt, men politikerna lär knappast våga ta de nödvändiga och smärtsamma stegen i den riktningen innan höstens val.
Konstlat låga räntor har gjort det billigt att låna. Europeiska centralbanken har nu en ränta på 0,25 procent och USA:s Federal Reserve håller räntan mellan noll och 0,25 procent. Innan Riksbankens senaste sänkning hade vi en fyra gånger högre centralbanksränta än euro-zonen och USA.
När Riksbanken i mitten på december förra året sänkte räntan med 25 procent till 0,75 procent emottogs sänkningen i huvudsak med omdömet: för lite, för sent. Det är främst vår viktiga exportindustri som lider av att kronan stärks av den jämförelsevis höga reporäntan, vilket minskar svenska produkters konkurrenskraft utomlands.
Lågräntepolitiken är tänkt att underlätta för företag att skaffa krediter för att investera och sätta fart på den ekonomiska aktiviteten. Den för också med sig att bankerna kan öka sin utlåning till privatpersoner som kan köpa bostadsrätter till, tillsynes, ständigt ökande priser. Det har lett till att skuldsättningsnivån i Sverige är 170 procent av den disponibla inkomsten i genomsnitt. Många hushåll och främst unga i storstadsområdena har betydligt större skulder än så.
Vad skulle hända om räntan stiger? Kostnaderna för att bo skulle öka, vilket i sin tur skulle ge mindre pengar över till annan konsumtion, vilket skulle drabba tillväxten i ekonomin.
Skuldsättningen har blivit ett problem som Riksbanken tvingas att beakta, fastän dess främsta uppgift är att bevara prisstabiliteten och inflationen på omkring två procent. Ökar inflationstrycket skulle räntehöjningar kunna utlösa en kris på fastighetsmarknaden och alla de smärtsamma följdverkningar det skulle få för både individer och samhällsekonomi.
Bristen på bostäder som främst driver den ökande skuldsättningen måste lindras. Det kan ske genom subventioner till byggande eller, hellre, en avreglering av hyresmarknaden och mindre kostsamma byggnormer. En åtgärd som borde satts in tidigare är en gradvis minskning av avdragsrätten för räntekostnader. Det skulle göra det dyrare att låna och är därför politiskt omöjligt, om än nödvändigt. Regler om kontantinsatser vid bostadsköp har förvisso införts men de är långt ifrån tillräckliga.
Räntan kommer inte alltid att vara så här låg. Förr eller senare kommer räntan att höjas och risken för att det skulle utlösa en kris bland överbelånade hushåll är inte obetydlig. Möjligen kommer den hittills bristfälliga politiska förmågan att häva hushållens skuldsättningsspiral att få samma omdöme som Riksbankens senaste räntesänkning: för lite, för sent.