Huvudduken är inte huvudsaken
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Sekulära kretsar som fruktar att Erdogan har en dold islamisering på agendan har utövat påtryckningar mot att han ska ställa upp. När han nu avstår till förmån för sin utrikesminister ses det av en del som en eftergift. Å andra sidan kan den trots allt mycket populäre Erdogan, om han stannar kvar på premiärministerposten, arbeta för en ny seger för sitt regeringsbärande AK parti i höstens parlamentsval.
Och alldeles oavsett hur man tolkar hans försök att till exempel lätta upp reglerna kring religiösa skolor måste det ändå sägas att det muslimdemokratiska partiets tid vid makten mer än något annat har varit positiv för landet. Ekonomiska reformer har lett till en imponerande tillväxt och samtal om ett eventuellt medlemskap i EU har inletts. Såtillvida har politiken faktiskt inneburit ett närmande till väst och Europa.
Av kritikerna upplevs Gül ändå som en mer acceptabel kandidat, inte minst genom sina goda europeiska kontakter. Detta trots att hans fru, liksom Erdogans, bär huvudduk, en fråga med stor politisk laddning i det på en gång muslimska och sekulära Turkiet.
Duken är, även om den bärs av en stor del av landets kvinnliga befolkning, förbjuden i vissa offentliga sammanhang och det finns en oro för att landet skulle uppfattas som islamistiskt med en första dam som bär huvudduk vid statsbesök.
Med tanke på de anti-muslimska strömningar som finns inom EU är det inte otänkbart, men just därför vilar ett stort ansvar på unionens medlemsländer att visa prov på samma slags tolerans mot den här typen av religiösa uttryck som den man kräver i andra sammanhang.
Religiösa symboler har sällan den laddningen i en svensk kontext, men även här finns krafter som vill begränsa religiösa uttryck i det offentliga rummet, vare sig det handlar om slöjor eller skolavslutningar i kyrkor.
Liksom i Turkiet motiveras detta med att religionens inflytande i ett modernt samhälle måste hållas tillbaka för att garantera en tolerans för en sekulär livsstil och sekulära värden.
Det är olyckligt. De sekulära värdena borde i sin tur inbegripa en tolerans för en religiös livsstil. Oavsett vilket uttryck den tar sig är dogmatismen ett problem. Problemet med den konsekvent genomförda sekularismen i Turkiet är inte att den lett till att landet anses vara världens mest moderna muslimska nation, utan dess dogmatiska karaktär.
Snarare krävs en kombination av sekulära politiska ideal och en frihet att uttrycka sin religion i det civila samhället, för att olika kulturer och religioner ska kunna leva tillsammans i ett land. Det gäller såväl i Sverige som i Turkiet.
Huruvida Gül är rätt person att påverka utvecklingen åt det hållet återstår att se, men hans tydliga ställningstagande att hustruns huvudbonad är en privatsak är åtminstone ett gott tecken.