I huvudet på en skinnskalle
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Shane Meadows självbiografiska skildring visar hur den unge Shaun, som retas i skolan och som nyss har förlorat sin pappa i Falklandskriget, blir vän med ett gäng snälla och bohemiska skinheads. Men det dröjer inte länge förrän gänget splittras av ett par rasistiska skinnhuvuden med koppling till det högerextremistiska National front.
Filmen har hyllats av de svenska recensenterna och många har valt att beskriva den som en skildring av ett Margret Thatchers England där arbetarna glömts bort, en bild som också Meadows lyfter fram i intervjuer. Och visst utspelar den sig 1983 när Thatcher varit premiärminister i fyra år.
Men är det någon som minns hur det såg ut i landet innan Thatchereran? Meadows, född 1972, var bara sju år när Thatcher tog över makten och är kanske för ung för att ha några tydliga minnesbilder av den djupa ekonomiska kris som landet befann sig i innan dess. Masstrejker, arbetslöshet och en kollapsande offentlig sektor var vardag. Tyvärr blir långvariga ekonomiska problem i ett land ofta också en grogrund för det slags hatisk nationalism som skildras i filmen. Arbetslöshet leder till hopplöshet och behov av att hitta någon att skylla på.
Att situationen i Storbritannien, efter decennier av ekonomiska problem, var så allvarlig att landet kallades för Europas sjuke man glöms i dag bort lika lätt som att det en gång fanns schyssta skinheads av det slag som skildras i filmen.
Thatcher och hennes politik har kritiserats för att vara alltför hårdför. Men vad hade alternativet varit? Att fortsätta på den inslagna vägen hade knappast minskat problemen eller gjort Storbritannien till den ekonomiska stormakt man är i dag.
Det är förstås svårt att ifrågasätta Meadows skildring av hur det var att växa upp som mobbad grabb i en engelsk arbetarstad. Men han hade lika gärna kunnat lägga handlingen ett decennium tidigare. Tristessen och misären var knappast mindre då. Skillnaden var att förändringen mot något bättre ännu inte börjat.
Den är som det brukar heta i amerikanska filmer: "The truth, the whole truth and nothing but the truth". Det här må vara sanningen, men det är knappast hela sanningen.