Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Två unga män föll från klintkanten ner på stranden vid Kneippbyn på midsommarafton. En dog, en överlevde.Olyckan var framme, sade man förr. Det har blivit så nuförtiden att en olycka inte bara är en olycka. Det är ett tillfälle att fördela skuld. Någon skulle ha förhindrat det som hände. Vi har blivit bättre på att förebygga risker, men det har skett till priset av en kultur där vi inte kan acceptera att alla risker inte kan utraderas. Därför lanseras nya så kallade "nollvisioner" med ojämna mellanrum, trots att framgångarna med nollvisionen för trafiken varit begränsade. Senast lanserades en ny nollvision för självmord.Själv blir jag mest illa till mods av det hundhuvud som Kneippbyn och länsstyrelsen skickar mellan varandra. Vem har sagt vad, vem borde ha gjort vad? Varför fanns där inget stängsel?Måste det vara någons fel? Hur långt får det vara från en uthyrningsstuga till en ostängslad klippkant. 50 meter? 100 meter? En kilometer? Det blir många mil stängsel längs den gotländska kusten, om vi alla skall lindas in i en skyddande kokong.Stup och midsommarfirande är ingen bra kombination. Men någonstans måste man också överlåta säkerheten till vuxna människors eget omdöme. Det finns exempelvis inget stängsel heller vid Högklint. Det innebär säkert att många ansvarskännande föräldrar undviker att åka till utsiktspunkten med små barn, eller att de som ändå besöker platsen verkligen ser till att ha uppsikt över vad ungarna har för sig. Det är ett beslut som man inte kan överlåta på någon annan.Som man kan läsa i GA i dag kommer det nu upp ett stängsel på platsen för midsommaraftonens fall. Det är en naturlig reaktion på en tragisk dödsolycka. Och givetvis måste Kneippbyn göra något efter två fall samma natt. Men de flesta av Gotlands branta stränder är lika oskyddade i dag som de var för en vecka sedan.
