I rally kan man känna sig som landets snabbaste brevbärare
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Ända sedan barndomen har intresset för motorsport funnits och speciellt rally. Dåtidens idoler var "Carlsson på taket" som körde Saab och Tom Trana som rattade Volvo PV. När jag på 80-talet fick ett erbjudande att åka med min tävlande svåger Tomas Johansson som kartläsare i en tävling runt Eskilstuna gick en gammal dröm äntligen i uppfyllelse.
Kom att tänka på denna nu när det drar ihop sig till Rally Gotland och letade fram det reportage jag skrev efter den åkningen. Återger här några valda delar, för att ni skall förstå känslan av att åka bil fort under kontrollerade former.
På startlinjen
Den färska kartläsarlicensens bränner i fickan och vi står på första specialsträckans startlinje. Hjälmarna är på och likaså de fyrpunktade säkerhetsselarna. Nu finns ingen återvändo och det är nog tur att åksjuketabletterna som jag i smyg stoppat i mig har en viss avslappnande effekt. "30 sekunder kvar", ropar startern. "5,4,3,2,1, köör!" Jag trycker igång stoppuret och med stor möda lyckas jag övervinna naturkrafterna som hela tiden vill pressa mig bakåt. I ett huj är farten uppe i över 100 km/tim och detta på en väg som bara är drygt tre meter bred.
Första chocken
Vilken upplevelse! Stenar och träd virvlar förbi och innan jag hunnit sansa mig dyker måltavlorna upp. Tur att det var en kort sträcka, för som kartläsare gjorde jag inte mycket nytta på denna min första rallysträcka.
Färden går vidare och nu har första chocken lagt sig och det börjar kännas bra och jag är "med på banan". Vi träffar servicebilen och diverse justeringar och däcksbyte utförs i snabb tak och sedan är det är dags för sträcka fem.
Nu har Tomas verkligen fått upp ångan och även jag börjar komma in i rytmen, som de rutinerade brukar säga. Det går fort, men det känns toppen. Postlådorna längs vägen passeras med knapp marginal och man känner sig för en stund som landets snabbaste lantbrevbärare.
"Se upp, tvär höger", "Stå på, rakt". Jag skriker ut varningarna för att överrösta motordånet och stensprutet mot karossen. Att man kunde köra bil fort visste jag, men att man kunde åka så fort som nu på smala och krokiga vägar är närmast ofattbart. Förarens fotarbete är fascinerande. Det liknar mest en stepdansörs, gasa, bromsa och koppla ur hela tiden.
Löst grus
Plötsligt kommer vi in i en svag böj. Gruset är löst, det går lite för fort och vi kommer ut i dikeskanten. Pang! Det hela händer på någon sekund. Vänster framhjul träffar ett stenröse, bilen slungas upp, smäller i stenarna igen, nu med vänster sida och landar slutligen på de två högra hjulen.
Nu är det väl i alla fall slutåkt för den här gången tänker jag, men inte! Efter ivrigt rattande och "steppande" har Tomas lyckats få ner ekipaget på fyra hjul och vi fortsätter i ännu högre tempo. Gäller att ta igen några förlorade sekunder.
Väl i mål på sträckan konstateras att vänster framhjulsfälg och dörr fått en stor buckla. "Konstigt att vi inte fick punktering", är Tomas enda kommentar. Servicefolket byter hjul och vi rullar vidare. Efter ytterligare några sträckor når vi tävlingens slutmål.
Hur vi placerade oss? På 21:a plats och segraren åkte 156 sekunder snabbare på fyra mil. Undrar om den halvbra placeringen berodde på den skräckslagna kartläsaren?
Snabbare bilar
Det var en beskrivning av hur det såg ut för tjugo år sedan. I dag är bilarna ännu snabbare, men tyvärr har sporten också blivit ännu kostsammare. Därför är det positivt att man på senare år infört bland annat ekonomiklasser, vilket gör att kostnaderna kan hållas nere. Alla behöver ju inte tävla med värstingbilar. Dessutom kan man fortfarande ute på tävlingar få se en del av 80-talets ärrade vinnarbilar och jag hoppas därför i dag få höra mullret av någon vässad Opel Ascona. Väl mött i rallyskogen och trevlig helg!