LIBERAL KOMMENTAR
”Vi vet alla vad som behöver göras, vi vet bara inte hur man blir återvald efteråt”, konstaterade Luxemburgs dåvarande premiärminister Jean-Claude Juncker en gång, apropå svårigheterna att genomföra liberaliseringar av ekonomin.
I en ny bok, Renaissance for reforms, från näringslivstankesmedjan Reforminstitutet utmanas den föreställningen. Stefan Fölster och Nima Sanandaji konstaterar att regeringar som liberaliserar ekonomin har en god chans att bli omvalda.
Man kan rikta en rad invändningar mot studien, inte minst att val avgörs av betydligt fler faktorer än ekonomiska reformer. Men det grundläggande budskapet, att reformer som skapar förutsättningar för en växande ekonomi har potential att bli populära bland väljarna, förtjänar att lyftas fram.
Målgruppen för boken är sannolikt i första hand politiker i länder som Grekland och Italien, som våndas över möjligheterna att avskaffa exempelvis regleringar med rötter i medeltida skråväsende, som lägger hinder i vägen för både företagande och tillväxt. Men även för svensk del finns lärdomar.
Under 1980- och 1990-talet genomförde socialdemokratiska och borgerliga regeringar många av de grundläggande liberala reformer som Fölster och Sanandaji argumenterar för, vilket lade grunden för dagens starka svenska ekonomi. Utmaningen är nu att vårda denna konkurrenskraft och då är ängsligheten som präglar svensk politik, och som blivit så tydlig den senaste veckan, ett allvarligt problem.
Finansminister Anders Borg (M) och Socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson lär knappast frukta väljarnas dom över ett eventuellt reformprogram, men överskottsmålet och rädslan för att anklagas för ansvarslöshet med statens finanser fyller samma förlamande roll som väljarna gjorde för Jean-Claude Juncker.
Det krävs inte mycket för att se de gigantiska investeringsbehov som finns runt om i samhället. Bostadsbristen är på många håll akut och eftersatt infrastruktur har gjort järnvägen till en ständig krishärd.
Det är problem som inte bara påverkar dem som direkt drabbas av svårigheter att hitta en bostad eller av försenade tåg. Det påverkar också ekonomins konkurrenskraft. Företag får svårt att rekrytera och växa när medarbetarna inte kan hitta någonstans att bo, och för exportindustrin är dåligt fungerande kommunikationer ett allvarligt problem.
Svenska staten kan i dag låna pengar till en kostnad som ligger nära noll. En ansvarsfull ekonomisk politik skulle utnyttja detta för att investera för framtiden. Det är ett bättre sätt att långsiktigt rusta svensk ekonomi än att, som Borg och Andersson, predika åtstramning. Dessutom kan vi vara ganska säkra på att väljarna skulle uppskatta om tågen började komma fram i tid.