En förnyelse och utveckling av det gamla statsbärande partiet stod på dagordningen. Ett starkt vänsteralternativ syntes vid horisonten avlastad all gammal bråte.
Nya hungriga, kunniga partiledare skulle rycka åt sig initiativet för en politik som vågade utmana tillväxttänkandet, den ekonomiska politikens gordiska knut.
Vad händer?
In kommer från höger, en man med facklig bakgrund, anhängare av stark tillväxtpolitik med kärnkraft som en ingrediens och föregången av tveksamma omdömen vad gäller jämställdheten.
"Jag är feminist. Punkt slut" är hans föga utvecklade och övertygande argumentation. Storstadsväljare, unga, kvinnor kommer knappast att jubla. Snarare då näringslivet. Kanske är vi på väg mot den nya "fjärde vägen", som bygger på den pragmatiska hållningen framför den ideologiska med det förkättrade ordet "stabilitet" som det nya honnörsordet.
Idag hyllat av Borg, det som en gång Persson häcklades för.
Fattig och rik hand i hand!
Kanske väntar runt hörnet den stora koalitionen, den mellan det nya arbetarpartiet Moderaterna och det gamla arbetarpartiet Socialdemokraterna. Nya slagord kan bli: Arbetare och löntagare förenen er! Fattig och rik hand i hand! Bidrag och jobbskatteavdrag, den samlande lösningen!
Men allvarligt frågat: Varför utnyttjades inte tiden? Tiden skulle ha varit en bundsförvant och inte en fiende.
Den nya tidens politik
Tiden inför nästa kongress kunde ha utnyttjats för att forma en ny politik och att söka den ledare som företrädde den nya tidens miljö- och europapolitik och bestämma hur partiet skall förhålla sig till den krisande kapitalismen.
I väntan på det och i väntan på våren finner jag Thomas Tranströmers ord som tröst, de om det stormande eldklotet, solen, "som transjorderas till en smekning"