I barndomens tid, när åren var långa,
var ens idoler inte så många.
Man kunde nästan räkna dem
alla på sina fingrar fem.
Bertil Boos berömdhet var stor
genom sina violer till mor
och Edvard Persson sjöng så trygg
på bredaste skånska från gåsens rygg.
Ja, några till för allan del,
som Jularbo med sitt bälgaspel.
Men nu efter otal år på nacken
idolerna står som spön i backen
och fast de tycks dunka fram samma låt,
kan fansen ändå skilja dem åt.
Men när radion spelar den senaste rappen
gamlingens hand går till avstängningsknappen
och tystar veckans färska Idol,
för han har inte nerver av stål.