”Spela inte som en jävla kärring nu!”. Det var på en match i kvartersligan för några år sedan. Kvartersligan, ni vet, där lågstadiebarn tävlar mot varandra i fotboll. Det var en vuxen bredvid planen som ropade till en liten kille på plan att han inte skulle spela som en ”jävla kärring”. De som spelade hade precis börjat tredje klass.
2011 genomförde RFSL och Riksidrottsförbundet en studie över hur HBTQ-personer (homo-, bi-, trans-, och queerpersoner) upplever idrotten. Det går väl ganska krasst att konstatera att det inte är en särskilt rolig bild som målas upp.
En av informanterna i studien berättar följande: ” Jag var 14 år. Det var väldigt mycket spydiga kommentarer just om bögar och i en negativ klang. Det var inte alltid riktat mot mig men att stå där och veta om att ja, jag är en sådan där. Det var den typiska kommentaren inom fotboll överhuvudtaget, ’ är du bög eller?’ Med en väldigt negativ ton på hela grejen.”
Även om jargongen inte utgör direkta trakasserier så byggs en kultur som blir fientlig mot den som avviker från normen. I jargongen vilar både en sexism och homofobi.
Idrotten är oerhört viktig för väldigt många, och för samhället. Idrotten är många ungas första egna arena utanför hemmet att vara sig själva, pröva sig fram, och få växa. Staten och kommunerna borde skjuta till miljonbelopp för att göra idrotten bättre, större, och avgiftsfri.
Men idrottsföreningar, tränare, och föräldrar måste ta sitt ansvar för att se till att alla barn är välkomna i idrotten. Det är inte så himla svårt. Ett första steg kan vara att utbilda alla tränare och idrottare i HBTQ-frågor. Med kunskap och värderingar bekämpas fördomar och kränkningar.
Jag hade inte tänkt nämna det här, men det som hände för någon dag sedan är ganska anmärkningsvärt. Visby Romas sportchef André Lundholm intervjuades av Radio Gotland om HBTQ-personer i hockeyn, och reportern undrade över varför det är så få öppna HBTQ-personer som spelar hockey. Lundholm medgav att han var ”ute på djupt vatten”, men hävdade ändå att det är få HBTQ-personer som spelar hockey för att HBTQ-personer helt enkelt inte vill spela hockey. De flesta homosexuella som Lundholm känner är nämligen mer intresserade av ”färg och form”.
Var ska en börja? Det kan ju vara en idé att inte uttala sig om sådant som man bevisligen inte vet något om, vilket Lundholm också medgav. Det kan också vara en idé att inte prata om andra människors livsstil, identitet och intressen med källhänvisning till ”egna teorier” och fördomar. Och framförallt inte osynliggöra HBTQ-personer i idrotten.
RFSL och Riksidrottsförbundets studie visar att många unga HBTQ-personer hoppar av lagsporter under tidiga tonåren. De börjar träna själva istället. Problemet är inte att HBTQ-personer inte visar intresse för idrotten, utan att idrotten inte visar något intresse för HBTQ-personer.