Impulsiv president i tid och otid
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Gång på gång dödförklarades han politiskt, för att komma igen: två gånger premiärminister, borgmästare i Paris i 18 år, två gånger vald till president, 1995 och 2002.
Vänstern i omvärlden retade sig på hans nya kärnvapenprov 1995 och den höger han brukar räknas till hemma tycker att han misslyckats med att anpassa Frankrikes ekonomi och välfärd för att klara globaliseringens utmaning. Hög arbetslöshet bland ungdomar är ett exempel.
11 mars meddelade Chirac att han inte ställer upp för omval till en tredje ämbetsperiod. Hemma avtackas han, något ironiskt, med stigande opinionssiffror.
Efter att Chirac - det satt långt inne - uttryckt sitt stöd för den nuvarande majoritetens kandidat Nicolas Sarkozy i presidentvalet, 22 april och 7 maj, ligger han nu lågt tills han lämnar över till efterträdaren 17 maj.
Chirac har, det medger han själv, långt ifrån uppnått vad han föresatt sig, men på det hela taget har han företrätt Frankrike på ett sätt som gynnat alla dem vars intresse det är att detta land fungerar som del av en helhet. Närmast i vår del av världen, EU-Europa.
Han har visat vilja att öppna mörka kapitel i fransk historia, som medansvaret för Hitlers judeutrotning. Han har markerat mot rasism och främlingsfientlighet.
Frankrike har som före detta stormakt sin tradition av självtillräcklighet, ekonomiskt, politiskt, kulturellt. Som företrädare för en politisk rörelse med detta i bagaget har Chirac faktiskt varit redo att ompröva och kompromissa.
Chirac blir 75 i november. Den stilige och charmante mannens hälsa har vacklat på sistone. Ändå tycks han ha svårt att lämna politiken, han som alltsedan tonåren strävat efter makt - det beständiga hos en person som bytt åsikter och politiska vänner och handlat på impulser som ibland skadat, ibland hjälpt honom.
17 år gammal skrev Chirac, uppväxt i en borgerlig miljö, på Stockholmsappellen, en namninsamling för fred och mot kärnvapen i sovjetisk regi. Han sålde kommunisternas tidning L?Humanité, och registrerades som kommunistsympatisör. Detta höll på att stoppa honom i hans militära karriär, och när han ville resa till USA för studier.
I stället för trygg placering i Berlin valde Chirac att ställa upp för att bevara Algeriet franskt, i 1950-talets kolonialkrig. År 2003 fanns det de som ansåg att Chiracs försök att hindra USA att gå i krig i Irak berodde på den insikt han vunnit när han själv som ung kämpat i Algeriet. Andra såg bara vanlig fransk vilja att profilera sig mot USA.
En lång historia av hatkärlek förenar Frankrike och USA, myggan med elefanten. De har, på sistone, något extra gemensamt. Både Bush och Chirac har av rivalerna setts som inkompetenta. Båda blev ändå ledare för nationer som tycker sig ha ett speciellt uppdrag för mänskligheten.