Vad härligt det är att förfasa sig över andras missgärningar! Det är mycket trivsammare än att exempelvis fundera över egna fel och brister. Därför är det också så populärt att skvallra. Extra kul är det när det handlar om kända, högt uppsatta människor, och därför är skvallertidningarna så populära.
Den senaste tidens uppståndelse kring kungens påstådda snedsprång och olämpliga umgänge har blivit ett verkligt indignationskalas. Politiska reportrar och kommentatorer har frossat i rykten med osäker grund.
De har riktigt slagit knut på sig själva för att få tämligen oförargliga förseelser att framstå som ytterst allvarliga frågor som hör hemma i den seriösa politiska debatten.
En respekterad ledarskribent hävdade till exempel på fullt allvar i en paneldebatt i P1 att det är ett allvarligt problem om kungen har gått på klubbar som ägs av kriminella, eftersom skattepengar då har gått till organiserad brottslighet.
Oj, oj, oj! Så man ska alltså tro att alla andra svenskar som uppbär någon form av skattefinansierad inkomst aldrig använder sina slantar till någonting som till äventyrs kan ge intäkter åt kriminella? Det räcker väl att betala garderobsavgift på populära uteställen för att den risken ska uppstå.
Det finns en marknad för indignation, det är helt klart. Och den vill även seriösa journalister exploatera. Svenska reportrar och opinionsbildare brukar fokusera på ekonomiska oegentligheter och undviker därmed de värsta skvallerfällorna. Men även när de håller sig till ekonomi händer det att de jagar upp sig över småsaker.
Nyligen har det exempelvis gjorts tappra försök att skapa upprördhet över att många före detta riksdagsledamöter tar ut riksdagspension flera år efter avslutat uppdrag. "Varför lever så många fd riksdagsledamöter på riksdagens fallskärm" som SVT:s morgonprogram uttryckte det.
Statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg bjöds in att kommentera och hon försökte tålmodigt sätta saken i perspektiv. Bland annat påpekade hon att svenska riksdagsledamöter får internationellt sett låga arvoden som inte ens är pensionsgrundande. Men programledaren gav sig inte. Man hade också skakat fram en politiker som försökte slå politiskt mynt av den potentiella ilskan över detta ganska beskedliga problem.
Det tycks till och med finnas biologiska grunder för vår iver att smälla andra på fingrarna. Psykologiska experiment tyder på att vi människor njuter när någon som betett sig illa bestraffas, även om inte vi själva har drabbats. Det räcker tydligen att känna indignation för att hjärnans lustcentrum ska aktiveras.
Journalisten Lasse Berg tar upp det i sin fängslande bok Skymningssång i Kalahari om människans ursprungliga livsvillkor och kopplar det till att evolutionen gynnat grupper med starka normer och social sammanhållning.
Men vi människor är ju inga automater - vi kan reflektera över våra reflexer och måste inte springa på alla bollar. Om vi vill kan vi i stället följa det svårare men mera rättfärdiga budet att den som är utan skuld må kasta första stenen.
Så nästa gång någon bjuder in till offentligt indignationskalas, tänk efter innan du tackar ja. Finns det verkligen någonting att bli upprörd över? Och även om det finns det, försök att njuta indignationens sötma med måtta.