När jag går till sängs med min kvinna är det en individuell handling. Men att ta hand om den eventuella produkten det vill säga barnet är inte bara ett individuellt ansvar, det blir ett ansvar för det gemensamma, det vill säga ett statligt och kommunalt ansvar, ett ansvar som grundar sig på samhällets gemensamma resurser.
Jag kan på det personliga planet favorisera mitt eget barn men som samhällsvarelse behandlas alla barn lika, annars är samhället vrångt i sina grundvalar. På ett plan bestämmer jag alltså över mitt eget liv men på ett annat plan bestämmer den samhälleliga strukturen över mig och mitt liv.
I vårt västerländska samhälle har vi i våra frihetliga ambitioner suddat ut gränserna för det individuella ansvaret och det gemensamma eller kollektiva ansvaret.
Fria valet allt tidigare
Att de samhälleliga strukturerna påverkar människans beteende är ingen nyhet, borde alltså inte vara något stort problem, men har kommit att bli ett gigantiskt problem. Vårt demokratiska samhälle är uppbyggt omkring de idéer som ser individens frihet som ett centralt och överordnat begrepp.
Och så långt är väl allt väl. Men det fria valet har kommit att skjutas allt längre ned i åldrarna med resultatet, att vi på ett olyckligt sätt kommit att förstärka barnets jagiska vilja till det absurdas gräns. Det lilla barnet är en egoistisk varelse och skall så vara, men vad det behöver lära sig genom fostran är var gränserna går för det egna jagets maktutövning och vad hänsynen till andra tar vid. Fostranprocessen har alltså ett dubbelt syfte, dels att bygga upp det individuella självförtroendet, dels att lära barnet förstå det gemensammas värde. Det betyder att införlivade starka övertygelser ofta måste brytas och ge utrymme åt den andra ståndpunktens berättigande och sökande efter en ny uppfattning, en ny övertygelse, som ånyo måste prövas. Mognaden innebär en förståelse av detta dialektiska spel.
När jag levde i världen som litet barn, grundlades min övertygelse om att allt i samhället tillhörde alla. Min pappa jobbade vid Statens Järnvägar och min mor vid Stockholms spårvägar. Tågen och spårvagnarna blev en del av min världsbild, de var mina men de tillhörde samtidigt alla. Att enstaka kompisar åkte omkring i familjens bil bekymrade inte nämnvärt. Jag åkte "gratis" på tåg och spårvagnar och jag gick i en skola fri för alla.
Välfärdens kärna
Kanske var det ett utopiskt tillstånd för en liten utvald individ som av ödets nycker blivit införstådd med helhetens välsignade betydelse, men kanske är det också en eftersträvansvärd utopi i dagens samhälle.
Det finns sådant som tillhör alla, inte bara den luft vi andas utan också mer påtagliga ting som tåg, spårvagnar, skolor och sjukhus. Det gemensamma, som den högsta formen av frihet. Kanske var det innebörden av det, som kom att kallas "den tredje vägen", en möjlig sammanvägning av sociala ambitioner med liberal näringslivsutveckling. Kanske är det i utvidgad mening vad som kallas "välfärdens kärna", eller åtminstone borde vara det.
Frågan jag ställer mig idag är, när det hela spårade ur, tågen rent bokstavligt, spårvagnarna, varför de försvann, sjukhusen, varför de såldes ut, skolorna, varför de blev de utvaldas friskolor. Sådana här tankar kan kanske kallas nostalgiska. Och så är det väl. Men frågan är om de kanske inte också är eftersträvansvärda?
Kanske behöver vi idag en politik, som i analogi med uttrycket friskolor, börjar tala om fritrafik ("bussiga kortet" som idé), frivård och frikultur, där "fri" betyder: utan vinstintressen, rättvist tillgängligt för alla medborgare av sociala och miljömässiga skäl. Marknadens vinstintresse som drivkraft kan bara fungera i den renodlade materiella världen. Där det sociala insatserna behövs för bildning, kommunikation, vård och kultur måste de demokratiska processerna få bestämma.