I september förklarade IF Metalls ordförande Stefan Löfven att han inte ställde upp på LO:s jämställdhetspott. Det låg inte i Metalls intresse att LO-medlemmar, med löner på mindre än 22 400 kronor i månaden, skulle få en extra hundralapp. Löfvens medlemmar var trötta på att stå tillbaka.
Industriförbunden är LO-kollektivets höginkomsttagare. Lönerna är markant högre än i offentlig sektor, vilket inte hindrade Stefan Löfven från att vilja halvera jämställdhetspotten. IF Metall framstod som ett grinigt gubbfack och LO gick in i avtalsrörelsen djupt splittrat.
Landsorganisationen består av 14 olika fackförbund. I årets avtalsrörelse står industriförbunden Livs, GS och IF Metall utanför LO:s centrala samordning. Och även om industriförbunden tvingas informera styrelsen om sina förhandlingar, är frispelet ännu en kris för LO.
När avtalsrörelsen ser ut att sluta med konflikt är bakgrunden viktig. Kritiken mot facket har inte att göra med satsningen på heltidsanställda undersköterskor, som borde tjäna 22 500 kronor i månaden. Kritiken handlar om att industrifacken inte vill ta ansvar - vare sig för sina medsystrar, eller för Sveriges ekonomi.
Situationen på den inhemska arbetsmarknaden är tudelad. Globala konjunktursvängningar slår med full kraft mot industrin. Å ena sidan förväntas ökad efterfrågan på kvalificerad arbetskraft, å andra sidan behöver arbetsgivarna gardera sig mot den krisande euron.
I svallvågorna av skuldkrisen får den svenska modellen inte sättas på undantag. Sveriges ekonomi är beroende av en välmående industri: tidigare avtalsrörelser har lyckats hålla inflationen på önskvärd nivå och bidragit till den generella välståndsökningen.
Industriavtalen är vägledande för löneutvecklingen i andra sektorer. Kombinerat med rådande omständigheter på viktiga exportmarknader, påverkar dess utfall betydligt mer än den enskilda arbetstagaren. Därför bör arbetsmarknadens parter prioritera yrkesgrupperna med lägst löner, framför yrkesgrupperna med fräckast företrädare.
Förra veckan avvisade IF Metall medlarnas bud på 2,6 procents löneökning. I torsdags inleddes sju arbetsdagars varseltid - om ingen lösning nås, vilket inte ser ut att vara fallet. Facket menar att arbetsgivarna höll tillbaka under finanskrisen, medan arbetsgivarorganisationen Svenskt Näringsliv ställer sig oförstående till kravet på en löneökning med 3,7 procent.
Avtalsrörelser ska innehålla ett visst mått av tjuv-och-rackar-spel. Men i dagsläget finns anledning att känna oro. Parterna befinner sig fortfarande långt från varandra och industrifackens tonläge är högre än på länge.
År 2010 förlorade IF Metall 15 600 medlemmar och stod ensamt för 42 procent av LO:s medlemstapp. Detta i kombination med höstens interna slitningar gör att industriförbunden är i stort behov av en avtalsmässig framgång. Hur mycket mer än jämställdheten Stefan Löfven är beredd att offra längs vägen återstår att se.