Inför det dubbelt ofattbara
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
När det stod klart att ingen av 16-åringarna som tog livet av Therese led av någon psykisk störning vid mordtillfället dömdes de till 20 månaders sluten ungdomsvård för mord respektive anstiftan till mord. Mindre än två år på anstalt för något oåterkalleligt som att ta en annan människas liv. Det framstår som ytterst lite i relation till brottet.
Den främsta anledningen till det milda straffet är naturligtvis de inblandades låga ålder. Fängelsestraff är inte enkelt att ge unga vuxna och när det handlar om så unga som omyndiga tonåringar, inte ens möjligt. Maxstraff enligt rättpraxis när det gäller unga brottslingar är fyra år. Domstolen ansåg straffvärdet vara 30 månader, men med hänsyn taget till att det i fängelset är möjligt att bli villkorligt frigiven sänktes strafftiden ytterligare.
Men nog är det ur brottsoffret och de anhörigas perspektiv oförståeligt att straffet i första hand är knutet till förövarens kontext och inte själva brottet. I juridiken utgår man ofta från förövarens motiv, omständigheter och handlingar. Man försöker förstå bakgrunden och sätta det avskyvärda i ett sammanhang.
Kanske grundar sig det här i att vi egentligen inte alls vill se det avskyvärda i brottet, det går inte att förstå så vi försöker göra det mindre hemskt genom att skylla på allt som går att skylla på. Och det finns ju ofta förklarande omständigheter.
"Bristande mognad och omdöme" var en förmildrande omständighet som tingsrätten valde att ta hänsyn till när det gällde den 16-årige pojkens straff. Och tonåringar är på intet sätt fullvuxna, men 16-åringar är inte heller barn. Det sägs att tonåringars hjärnor inte är färdigvuxna vilket märks på de snabba humörsvängningarna och känslostormarna som ibland tar oväntade kraftuttryck. Men samtidigt så finns det många 16-åringar runt om i världen, liksom här i Sverige, som i samma ålder redan förvärvsarbetar och lever på egen hand - en del har till och med egen familj och barn.
Det är särskilt svårt med unga förövare, för det går inte att döma rättvist. Varken samhället eller den unge själv har något att vinna på att låsa in en person som troligen inte utgör något större hot mot samhället.
Frågan är om det alls finns någon mening med straff för unga brottslingar. Ifall straffet som ändå ges i omgivningens ögon uppfattas som ingenting och kontentan "skulden kommer de alltid bära med sig" anses vara straff nog; för vems eller vilkens princip skull ska då de 20 månaderna tillbringas i sluten vård? Ur ett allmänpreventivt syfte är det viktigt att straff inte är för låga.
Det förblir omöjligt för de flesta att förstå hur en människa kan ta livet av en annan. När det gäller unga brottsoffer och förövare framstår det som än mer ofattbart. Därför är det kanske inte så konstigt att också påföljderna framstår som obegripliga.