Sara Lidman är kanske den svenska författare som mer storslaget än någon annan fångat betydelsen av människors samhörighet, det gemensammas värde och vikt. Det gör hon i det ”järnbaneepos” som i fem delar beskriver den norra stambanans betydelse för individen och samhället. Den ensliga bygden, den ensamma människan tas ur sin isolering och blir delaktig i någonting större, det svenska riket. Järnvägen är allas angelägenhet och till för alla.
Med gemensamma ansträngningar skapar den svenska staten järnvägen, en storartad gemensam egendom – Statens järnvägar.
Idag skulle en sådan prestation kalls en infrastruktursatsning genomförd inom ramen för en marknadsekonomi med allt vad en sådan marknad tillhör, framför allt fler jobb och tillväxt i ekonomin och på köpet höghastighetståg. Också här skulle riskkapitalbolag stå på tur för att vinna på detta Sverigebygge.
Jag hörde Anders Borg presentera denna idé om ett Sverigebygge som främst en ekonomisk satsning och han avslutade med att säga att om socialdemokratin kom till makten så skulle detta sverigebygge aldrig bli av. Just detta att sverigebygget presenteras om en politisk satsning för alliansen och inte främst för folkets uttalade behov känns stötande.
Det naturliga vore, att om alliansen hade en god idé om att göra en gigantisk satsning för Sverige, så borde man presentera idén ungefär så här: Hej, kära politiska motståndare. Här har vi en idé om en långsiktig infrastruktursatsning som skulle gagna hela Sverige. Låt oss därför tillsammans skapa ett underlag för det och med gemensamma ansträngningar ge svenska folket tillbaka tron på och stoltheten över en statens järnväg.
Det borde vara lika självklart som att beslut om försvaret fattas i endräkt över politiska gränser, precis som för övrigt läroplaner och skolorganisation skulle ses som en allas angelägenhet. Stora gemensamma projekt måste vara en allas angelägenhet med stöd i en stark stat. Fördelningspolitik kräver höga skatter och transfereringar, kanske rent av ett förstatligat bankväsende. Det är ju ändå så att staten idag fungerar som en garant för ett bankväsende av oligopolkaraktär som förvisso är intresserade av vinster men knappast beredda att ta sitt samhällsansvar.
Alla dessa satsningar på svensk regional nivå skulle kunna leda vidare till ett europeiskt samarbete där rikedomar och förmögenheter kunde kontrolleras à la Piketty och pengar användas för en utveckling av ett långsiktigt hållbart Europa, berett till att fatta överstatliga nödvändiga miljöbeslut.