Svenskan Loreen slog med sin "Euphoria" an en ton som gick hem hos alla européer - utom italienarna, men de röstar ju på smörsångaren Berlusconi.
De europeiska politikerna har svårare att hitta någon gemensam ton, och det var länge sedan det rådde eufori kring Europaprojektet.
Turerna kring Europas krisande ekonomier liknar mer en dödsdans än en ordnad och planmässig räddningsoperation. Många befarar ett totalt sammanbrott för den gemensamma valutan, euron, vilket skulle leda till en inte tidigare skådad turbulens i den europeiska ekonomin.
Viljan och greppen saknas
Men så illa behöver det inte gå. Europa är en stark enhet i världsekonomin, och alla europeiska länder krisar inte. Europas resurser är tillräckliga för att hantera de underskottsproblem som en handfull länder hamnat i och som, om inget görs, lätt kan sprida sig till hela Europa.
Vad som saknas är viljan (läs: solidariteten) och de rätta greppen. Mycket av det som hittills gjorts har motverkat sitt syfte.
Vad hjälper det om grekerna (som håller val den 17 juni) sparar en euro, om den minskade aktiviteten i ekonomin samtidigt undandrar statskassan två euro, och därtill ökar de sociala utgifterna? Och hur ska spanjorerna kunna betala sina bostadslån så att bankerna får tillbaka sina pengar om de inte har några jobb, och inte heller får någon a-kassa? Spanien har lägre statsskuld än Tyskland, men tvingas nu till en stor upplåning till skyhöga räntor för att fylla hålen i bankernas balansräkningar. Annars hotar panikuttag och kapitalflykt.
Det finns skrämmande exempel från 1930-talet på hur det går när man försöker svälta sig ur en recession, både från USA och Europa.
Borde höja tyska lönerna
Tyskarna som sägs vara så skräckslagna för inflation att de inte kan tänka sig några som helst konjunkturstimulanser, måste väl minnas hur kansler Heinrich Brüning, en föregångare till dagens tyska kristdemokrater. Han förvärrade recessionen genom en hård besparingspolitik åren 1930-32, och därmed banade vägen för Hitler. USA har lärt läxan och skjutit upp budgetsaneringen tills ekonomin återhämtat sig.
Tyskland har idag stora överskott och borde föra en mer expansiv politik. Kanske rentav höja lönerna rejält för att minska sin överlägsna konkurrenskraft och därmed ge andra länder en chans att återhämta sig. Tyskland måste också ge upp sitt motstånd mot gemensam upplåning via euroobligationer, och ge den Europeiska centralbanken (ECB) större svängrum när det gäller att finansiera ländernas underskott.
Det skulle bromsa den pågående skuldlavinen genom lägre räntor. Tyskland kan inte säga nej till allt som kan och bör göras.
Sedan får man kräva av andra länder att de gör så gott de kan åt sina underskotts- och strukturproblem. Men man kan inte begära att de ska göra allt samtidigt.
Expansiv ekonomisk politik
Dess bättre ställer allt fler regeringar, med den nye franske presidenten François Hollande i spetsen, upp bakom kravet på en mer expansiv ekonomisk politik. De tyska socialdemokraterna tycks ha inspirerats av Hollande, och vann nyligen delstatsvalet i Nordrhein-Westfalen, delvis på motstånd mot nedskärningar. Nästa år är det val i hela Tyskland.
Angela Merkel blir alltmer isolerad, men hon har i alla fall en trogen bundsförvant i EU-kretsen, Fredrik Reinfeldt. Sverige tillhör de länder som borde göra mer för att stimulera efterfrågan i Europa, men har nöjt sig med att ställa några krediter till förfogande.
I fråga om EU:s egen budget tillhör vi de snålaste i Europa. Tyvärr har Stefan Löfven än så länge inte vågat utmana regeringen när det gäller konjunkturpolitiken.