Krönika
Inget biter på SD-anhängare, de tycks vara immuna mot allt. Att vädja till deras förnuft, hänvisa till den politik SD i verkligheten driver eller att påminna om SD:s nazistiska förflutna funkar inte, sådant struntar SD-väljarna i.
SD utesluter medlemmar och förtroendevalda i en takt som är helt unik. Det beror uteslutande på att mycket tveksamma figurer känner en dragning till SD. De härjar på sociala medier och på fullmäktigemöten och till slut blir det för mycket till och med för partiledningen men inte för väljarna. De hänger i oberoende av vad som händer i och utanför partiet.
Förklaringarna är många men långt ifrån entydiga. Är SD väljarna månne rasister eller smygrasister, är de besvikna på samhället, är det en protest mot att de har fått det sämre, känner de sig bortglömda, är de oroade över gängkriminaliteten eller är det en kombination av allt?
Det går inget vidare för de partier som gjorde alltför att isolera SD och hålla dem så långt borta från politiskt inflytande som det bara gick. Det går inte heller bra för de partier som bytte fot och släppte in SD i den politiska värmen.
S var till och med beredda att offra stora delar av sin egen politik i hopp om att väljarna skulle uppfatta det som en hjältemodig insats och fortsätta tro på att partiet så småningom ändå skulle kunna stå upp för sin gamla politik, den om rättvisa, lika villkor och solidaritet. Men det ser mörkt ut. Väljarna har inte köpt den strategin.
Det stämmer med S egen analys, partiet straffas av väljarna för att de tog ansvar i ett besvärlig parlamentariskt läge, säger partisekreterare Rådström Baastad.
Om man som S är beredd att inte bara ta ansvar utan också ta ansvar för andra partiers politik så är det inte direkt någon överraskande slutsats.
M, KD och SD med benäget bistånd från L, när det passar dem, slipar de parlamentariska knivarna och är beredd att sticka kniven i regeringen så fort tillfälle ges.
Januariavtalet kommer kanske att hålla hela 2020 om regeringen bara levererar det de lovat L och C även om S förlorar ännu fler av sina väljare.
Självaste meningen med att ta ansvar var ju inte att partiet sakteliga skulle sjunka ihop, kan man tycka.
Om den samlade oppositionen slår till genom att hoppa i och ur partiöverskridande överenskommelser, omöjliggöra nya överenskommelser, anmäla allt och alla till KU, ta initiativ till riksdagsbeslut i strid med regeringens uppfattning eller röstar emot allt fler regeringsförslag då blir det kärvt att vara regering och att upprätthålla bilden av S som ett regeringsdugligt parti på frammarsch.