Alliansregeringen påstår att den bästa åtgärden för att öka sysselsättningen är jobbskatteavdraget, just det, påstår. Det finns till och med en del blåögda företrädare som kallar avdraget för en "frihetsreform". Och uppenbart ingen ände på hur begreppet "frihet" kan få missbrukas.
Försöker man granska den faktiska effekten av jobbskatteavdrag och surfar runt bland myndigheter och organisationer som i sitt uppdrag har att värdera effekterna av olika politiska beslut, frapperas man av hur stor osäkerheten är kring effekterna av jobbskatteavdraget.
Håller tillbaka löneanspråken
Ordföranden i regeringens Finanspolitiska Rådet, Lars Calmfors, har tidigare uttalat att effekten mer handlar om att jobbskatteavdraget håller tillbaka löneanspråken.
För denna uppfattning har han fått bannor av finansminister Anders Borg. Denne vill nu förändra rådets uppdrag och som nu resulterat i att Lars Calmfors meddelat att han vill lämna sitt ordförandeuppdrag. Det kan tilläggas att Lars Calmfors är internationellt en högt rankad ekonom och står fri från några partipolitiska kopplingar.
Institutet för Arbetsmarknadspolitisk Utvärdering (IFAU) har sedan 2008 försökt bedriva ett utvärderingsarbete av jobbskatteavdraget. IFAU har ännu inte kunnat presentera något resultat.
Den myndighet som gått till källan, nämligen frågat svenska folket är Riksrevisionen. Man har ställt frågor till närmare 15 000 personer. Drygt 40 procent svarade att de kände till jobbskatteavdraget. Till dessa ställdes en följdfråga om de ändrat sitt arbetsutbud till följd av avdraget. 97 procent svarade att det inte hade haft någon betydelse! Alltså, en av regeringens två största "reformer" och där avsikten var att öka sysselsättningen, har endast tre procent svarat att jobbskatteavdraget haft någon effekt.
Ja du Gustaf Hoffstedt, det räcker inte alltid med att vara trosviss.
Arbetslösa och sjuka får betala
Jobbskatteavdraget har dock inte saknat betydelse. Den stora betydelsen har istället drabbat alla arbetslösa och sjuka som indirekt fått medverka till finansieringen genom lägre ersättningsnivåer och försämrade villkor.
En annan betydelse är att klyftorna mellan de som har ett arbete och de som står utan eller är sjuka har ökat i Sverige. Här visar nästan all internationell forskning att den nation som strävar efter att hålla ihop olika inkomstgrupper åstadkommer en bra situation för hela alla grupper.
En anledning till stor oro är den långsiktiga effekten med att vår gemensamma statskassa, har gått miste om cirka 80 miljarder kronor, som hade behövts till behövliga satsningar inom den generella välfärden. Allt tydligare framstår betydelsen av Fredrik Reinfeldt tal om "välfärdens kärna". Ska samhällets ansvar för välfärden begränsas i omfattning, åtgår självfallet mindre pengar och då kan man sänka skatterna.
Konsekvensen måste då bli att vi som enskilda medborgare själva ska finansiera allt det som ligger vid sidan av "välfärdens kärna". Som bekant planeras nu både ett femte och ett sjätte avdrag.
Utanförskap ingen frihetsreform
Cirka en miljon medborgare som lever i så kallat utanförskap, skulle nog ha många invändningar mot hur begreppet "frihetsreform" används.
Föräldrarna till de drygt 250 000 fattiga barnen, (Rädda Barnens aktuella kartläggning) och de tiotusentals arbetslösa som hade behov av en arbetsmarknadsutbildning för att få ett jobb när efterfrågan nu kommer, hade nog haft ett och annat att säga de blåögda politikerna som tycker att Alliansregeringen erbjuder dem "frihetsreformer".