Att vi har en biståndsminister som uppenbarligen inte gillar bistånd har jag skrivit om tidigare. Nu kan jag tillägga att hon inte verkar gilla sina medarbetare heller.
Med en till synes tydlig agenda att förändra det svenska biståndet har Gunilla Carlsson (M) gripit sig an det politikområde hon är satt att förvalta. Man kan tycka vad man vill om hennes utgångspunkter och målsättningar men det såg ändå ut som en någorlunda tydlig linje. Det är hög tid att ändra den uppfattningen.
En rapport från konsultbolaget Ramböll visar fram en mycket samstämmig bild av en allvarlig förtroendekris mellan ledningen och medarbetarna på utrikesdepartementet. Många i tjänstemannaledningen säger enligt rapporten att det under första mandatperioden fanns en inriktning mot ”ordning och reda, strategier och landfokus” som var klar medan innehållet i politiken förblev oklart.
Den politiska ledningen klagar på undermåliga underlag medan tjänstemännen menar att all kritik resulterat i en ”försiktig, räddhågsen och tidvis uppgiven tjänstemannaorganisation” som ständigt får se sina alster omskrivna. Man talar om underutnyttjande, oklar rollfördelning och en ledning som ägnar sig åt detaljer medan enheterna klagar på bristen på strategisk styrning.
Expertmyndigheten Sida har känt av trycket under flera år och som organisation farit ganska illa. Det har också märkts av på det Sida-finansierade och Visbybaserade internationella centret för lokal demokrati, ICLD.
Utåt har det sett ut som om utrikesdepartementet hållit hårt i tyglarna för biståndsverksamheten. Det har varit frustrerande men något man får acceptera som en följd av valutgången.
Rapporten visar nu att den tydliga styrningen inte finns, att instruktionerna varit både otydliga och motstridiga. Enligt tidningen OmVärlden har regeringens styrningsproblem redan tidigare kritiserats av OECD:s biståndskommitté DAC, liksom av Statskontoret. Den utlovade politiska biståndsplattformen är försenad och övriga partier klagar på bristande insyn.
När mantrat ordning och reda inte visade sig vara tillräckligt hade biståndsministern inget mer att komma med. Och då föll även ordningen som ett korthus.
Chefen för utrikesdepartementet heter inte Gunilla Carlsson, han heter Carl Bildt. Han är känd för att undvika ansvar, senast när riksdagen nyligen kritiserade att allvarliga brister i UD:s diarium gör det omöjligt för allmänhet och journalister att se alla handlingar.
Om inget statsråd på UD klarar att ta ansvar och leda verksamheten kanske någon annan regeringsföreträdare kan vara vänlig nog att ta hand om verksamheten.