Den klassiska vänsterretoriken lät inte vänta på sig när Reinfeldt uttalade att pensionering vid 65 års ålder inte var en given rättighet huggen i sten. Tomas Eneroth, Socialdemokraternas talesman i pensionsfrågor, målade i sitt svaromål genast upp en skräckbild av det framtida moderata Sverige i vilket utslitna undersköterskor och byggarbetare tvingades arbeta ytterligare tio år.
Medan PRO välkomnade en ytterligare uppluckring av pensionsåldern innebärande ökade möjligheter för dem som vill fortsätta arbeta även efter 65-årsdagen att få göra så, så gjorde Socialdemokraterna omedelbart en klassfråga av uttalandet.
Att väcka frågan om en eventuell höjning av pensionsålder handlar inte om att förvandla Sverige till ett klassamhälle utan om att hitta konstruktiva och hållbara vägar för att finansiera pensionssystemet enär vi blir allt äldre. Att mot den bakgrunden vidhålla pensionering vid 65 innebär att arbetslivet förkortas i förhållande till vår livslängd, vilket oundvikligen innebär att pensionen kommer att bli lägre då samma summa pengar ska räcka i fler år än tidigare.
Ingen regering som tar sitt ansvar kan stillasittande acceptera en sådan utveckling. Ett ansvarsfullt och finansiellt stabilt pensionssystem som tillåter människor att leva och inte bara överleva är en av grunderna för en fungerande välfärdsstat. Konsekvenserna av att inte ta det ansvaret på allvar upplever bland annat Grekland. Deras väldigt förmånliga pensionssystem är inte hela anledningen till de havererade grekiska statsfinanserna, men det bär en del av ansvaret därför.
Eneroths svaromål belyser uppenbarheten i att olika arbeten innebär olika förutsättningar för dem som utövar dem. Enkelt beskrivet, olika arbeten är olika fysiskt betungande och givetvis är det så att tunga fysiska arbeten måhända inte är möjliga att fortsätta med hur högt upp i åldern som helst.
Det har heller aldrig påståtts från Reinfeldt. Vad han däremot tydligt framförde i sitt uttalande var att arbetsmarknaden måste öppnas upp för karriärsbyte även senare i arbetslivet. Framtiden innebär kanske en betydligt rörligare arbetsmarknad även för arbetstagare över 45 och där man hinner med såväl två som kanske tre olika karriärer innan pensionering.
Måste det per se vara fel? Om det innebär att människor tillåts vara en aktiv del av samhället längre och då på de villkor som de förmår? Givetvis inte, men en sådan framtid passar inte lika väl in i oppositionens retorik som den skräckbild man valde.
Om förutsättningarna för vårt liv förändras, det vill säga att vi blir äldre, kan pensionering vid 65 inte fortsätta behandlas som en självklar rättighet från medborgarnas sida och en politiskt helig ko av politikerna. Alternativ måste våga utforskas. Reinfeldts uttalande var en början på den processen.
Notera att det handlar om ett uttalande. Ingenting är bestämt, varför de starka reaktionerna från oppositionen ter sig något märkliga. Vad är det man är så rädd för som gör att man tar till retoriska ytterligheter, förutom att det är en del av det politiska spelet?
Reinfeldts uttalande handlar om finansiering av pensionssystemet men även om valfrihet. Varför ska en byggarbetare eller undersköterska inte få möjlighet att utbilda sig senare i livet om vederbörande så önskar för att möjliggöra ytterligare aktiva arbetsår med uppgifter som är stimulerande och utvecklande så att när pensionsdagen väl kommer kan pensioneringen avnjutas med viss ekonomisk trygghet? Att man inte kan fortsätta med sitt ursprungliga arbete hela arbetslivet, av en eller annan anledning, behöver ju inte innebära att man inte kan eller vill arbeta alls.
Frågan om senare pensionering är inte en klassfråga, det är en fråga om rätt till arbete och rätt till en ekonomiskt trygg ålderdom. Om omvärlden förändras måste även samhället förändras. Och politiskt heliga kor gynnar inte den processen.