Ingen ursäkt för sårad skamfläck
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
Professorn i statsvetenskap Emil Uddhammar tog i en debattartikel avstånd från de kollegor vid det egna universitetet som hade skrivit under uppropet. Han uttryckte det självklara: att det inte är intellektuellt försvarbart att sitta tyst när regeringen upplyser om nazismens brott och sedan kräva stopp för samma slags upplysning om kommunismens dito, och att vän av sanning därför gör bäst i att ge akt på dessa akademiker i deras yrkesutövning. De har ju i sitt upprop gjort en poäng av att vara just akademiker av facket. Uddhammar räds inte att använda uttrycket "skamfläck" i sammanhanget.
Det är hårda ord men också precis vad som bör sägas. Men uppenbarligen inget som får sägas. De berörda personerna vid Växjö universitet blev såklart arga, men gick raka vägen till rektor och prefekt i stället för att gå i svaromål. En av dem, sociologiprofessorn Gunnar Olofsson, tillskrev båda dessa med krav på åtgärder (!) mot Uddhammar. Andra har i interna mejl och i artiklar i den lokala avisan Smålandsposten nöjt sig med att fordra en offentlig ursäkt.
Där borde det ha stannat, med en pinsamhetens tystnad kring de uppbragda. Men så tar sig rektor Johan Sterte för att gå ut med ett öppet stöd till dem i stället. Han förklarar att han har fullt förtroende för dem och att de har all rätt att känna sig kränkta och att Uddhammar borde be dem om ursäkt.
Utspelet hör till det mer uppseendeväckande som har setts i svenskt akademiskt liv under senare tid. Med alla rimliga mått mätt har Sterte lyckats göra en skandal av en affär. En affär som först handlade om Uddhammars ordval men som nu handlar om Johan Sterte själv och hans lämplighet som rektor för ett universitet. I stället för att värna universitetets anseende har han gjort det motsatta, förmodligen utan att själv förstå det.
Andra på universitetet har kommenterat detta med att det möjligtvis är signifikativt för en högskolas mentala väg till universitet att man inte riktigt vet att hantera en akademisk dispyt. Kanske det. För debattens skull får man hoppas att det är så, att de administrativa och mänskliga bottennappen vid Växjö universitet endast är tecken på omognad och vilsenhet inför en sådan genuint akademisk kultur som en Uppsalaerfaren statsvetare som Uddhammar är van vid. I värsta fall är de signifikativa för ett nationellt tillstånd: ett där vänstern kräver undantagsstatus för de egna historiska illgärningarna och bedriver inkvisition mot dem som protesterar mot detta.