Det har spekulerats, debatterats och protesterats i åratal kring Nordkalks och Svenska Minerals ansökningar om utökad kalkbrytning på norr. Så kom då igår domen som hela Gotland väntat på. Mark- och miljödomstolen ger klartecken till ett nytt stenbrott i Ducker och utvidgning av den befintliga täkten vid Stucks. Ett besked som är glädjande för många, men också mycket oroande för andra.
Trots att alla är övertygade om att domarna kommer att överklagas till högre instans, vilar nu ett tungt ansvar på de båda företagen. Men också på de myndigheter som ska sköta tillsynen av en eventuell framtida brytning. Och detta ansvar handlar om vattnet, eftersom båda brotten är belägna nära den stora färskvattenreserven Bäste träsk.
Motståndarnas oro har hela tiden gällt den framtida vattentillgången och farhågorna för att en utökad brytning kan äventyra både grundvattnet och Bäste träsk rena vatten. Förespråkarna, med Svenska Mineral och Nordkalk i spetsen, anser att riskerna kan förutses och därmed undvikas. Den klassiska övertron på teknikens seger över naturen. Jag har skrivit om det flera gånger, men det gamla uttrycket ”ingen vet vilken väg vattnet tar” tål att ständigt upprepas i dessa sammanhang.
Rent vatten är en grundförutsättning för allt liv och för oss i Sverige är det en självklarhet att ha i stort sett obegränsad tillgång till rent dricksvatten. Så är det dock inte i många andra länder, där bristen på just vatten tillhör landets största problem. Därför är det märkligt att samhället tar så lätt på frågan om den framtida tillgången på just rent vatten.
Tyvärr frodas dubbelmoralen bland de flesta beslutsfattare och politiker, för när det gäller Bunge har nästan alla utropat i kör: ”Vattnet först, sedan jobben!” Men det vore en överdrift att påstå att huvuddelen av politikerna tagit strid för just vattnet och istället har nog de flesta litat på att tekniken löser vattenfrågan.
Men även om Regionen planerar en storskalig anläggning för avsaltning av havsvatten kan inget ersätta rent grundvatten. Och hur lockande känns det att dricka vatten från ett av världens mest förorenade innanhav?
Domstolen har haft många olika aspekter att väga samman och ta ställning till. Förutom vattnet handlar det om jobben och behovet av den högkvalitativa kalken till olika industriprocesser. Den här matchen om Bunge- och Stuckstäkterna slutade med seger för kalkföretagen.
Men långt ifrån alla experter är eniga i frågan om stenbrottens framtida påverkan på vattnet. Återstår att se hur slutresultatet blir efter de förmodade överklagandena, för en eventuell brytning måste bli rätt från början och ges bara en chans: ”För ingen vet vilken väg vattnet tar”!