Regeringscheferna i EU hade samlats för att bland annat diskutera hur Europa ska komma ifatt USA på det digitala området. Samtalsämnet blev förvisso digitalt, men kom mer att handla om USA:s avlyssning av europeiska politiker, däribland Angela Merkel, än om industrifrågor.
Enligt den brittiska tidningen The Guardian överlämnar amerikanska politiker, tjänstemän och affärsmän hemliga telefonnummer som de fått i förtroende till spionorganet NSA, som sedan avlyssnar deras europeiska kollegor.
Syftet är uppenbarligen att utöva politisk kontroll av Europa, men uppgifterna används troligen också för spionage mot europeiska företag. Storbritannien är USA:s närmast allierade i spioneriet mot övriga Europa, men enligt tidigare uppgifter levererar även Sverige information från sin signalspaning till NSA. Det förklarar varför Reinfeldt sällade sig till britternas motstånd mot en gemensam EU-framstöt mot det amerikanska spioneriet. Tyskland och Frankrike får ensamma driva frågan i Washington.
Europas undfallenhet
Det hela ger en anslående bild av bild av det transatlantiska samarbetets ojämlika natur, Europas undfallenhet mot amerikanska intressen och inte minst EU:s splittring.
EU kan inte ens ena sig om att stoppa de amerikanska IT-företagens skatteflykt i Europa, som underlättas av länder som Irland och Nederländerna. USA förklarade sig en gång självständigt från Europa. När ska Europa förklara sig självständigt från USA?
Men allra tydligast är Europas splittring när det gäller flyktingpolitiken. Det enda som EU-länderna kan ena sig om är att sätta upp stängsel och hindra människor från att komma till Europa, en uppgift som dock blivit allt svårare med de växande flyktingströmmarna från Mellanöstern och Afrika.
Så nu ägnar sig EU-länderna åt att spela Svarte Petter om vem som ska ta ansvaret för flyktingarna, och där ligger av geografiska skäl länder som Grekland, Italien och Malta sämst till.
Inte ens de fruktansvärda synerna av drunknade barn och kvinnor som försökt ta sig till Europa från inbördeskrigets Syrien eller diktaturens Eritrea tycks göra något djupare intryck på de europeiska regeringarna. Inte ens barn och sjuka släpps in under ordnade former.
De måste våga livet
I stället för att pröva asylbehovet där flyktingarna befinner sig, håller även Sverige benhårt på att de ska våga livet innan vi ens kan överväga att öppna våra dörrar för dem.
EU:s institutioner gör vad de kan, och politikerna i Europaparlamentet är mycket bättre än sina nationella partier som ängsligt hukar för de nationalistiska vindar som sveper över den europeiska kontinenten, för att inte tala om de brittiska öarna och inte minst Skandinavien.
Där har Reinfeldts norska partivänner just släppt in det främlingsfientliga Fremskrittspartiet i sin regering. Vilket visar att den växande nationalismen i Europa inte bara beror på den ekonomiska krisen.
Främlingsfientligt genombrott
Risken är stor för att de främlingsfientliga, populistiska, högerextrema och ibland rent av fascistiska rörelser som gör sig breda i nästan alla europeiska länder just nu får ett genombrott i Europavalen till sommaren.
Eftersom dessa rörelser också är EU-kritiska, kan det lamslå Europaparlamentet. Samtidigt får de en plattform för att påverka politiken i sina hemländer och öka sin representation i de nationella parlamenten.
Det får inte ske, och därför är det viktigt att det låga valdeltagandet i EU-valen (ofta under 50 procent; i Sverige 45,5 procent 2009) ökar. Det kräver att även de stora partierna satsar helhjärtat i de europeiska valen, vilket inte skett hittills.