Tyvärr, Eva Bofride, för att skriva på gutamål behöver man kunna en del grammatik. Sånt har inte varit populärt de sista 40 åren. Vill man läsa ryska på högskolan får man först en rejäl duvning i svensk grammatik. Det går inte att runda det hindret.
Du hör direkt att "en stor träd" är fel svenska. Men du hör inte att "en veitar körke" är fel gutamål. Man bör nog vara över 70 år för att höra det utan att kunna nån grammatik.
Hur ska jag förklara detta? Gutamål har bara tre genus: maskulinum, femininum och neutrum.
Alla substantiv ordnas in i det systemet. Svenskan har ett till: den-genus. Om kyrkan säger man "den". Men på gutamål är kyrkan femininum och omtalas som "hon", på gutamål "ha". Adjektiv rättar sig efter det.
Om ordet "hatt" som är maskulinum säger man "en veitar hatt". Men om kyrkan blir det "a veit körke".
Visst inser jag att det luktar bildningssnobberi att komma med sånt här. Jag är innerligt avskydd i Gutamålsgillet för det. Det vore enklare om vi övergick till att syssla med gotländska. Inga problem med grammatiken. Även där finns ju mycket av det gamla ordförrådet kvar.
Kan vi ändå enas om att skilja på begreppen, gutamål och gotländska? En begreppsförvirring till: vi skulle vilja säga "gutniska", men det heter Gutamålsgillet, och det kan inte ändras.
Gutalagen är skriven på forngutniska, ett annat språk än fornsvenska. Det som intresserar mig är hur det språket levt kvar och utvecklats under de 800 åren sen dess. Just nu håller det på att dö som levande talspråk.