Inte bistånd som minskat fattigdomen
Detta är en ledare. På hela Helagotland publiceras ledarartiklar från Gotlänningen, Gotlands Folkblad och Gotlands Allehanda.
De största framstegen har skett i södra och östra Asien. I de afrikanska länderna söder om Sahara, några av de värst fattigdomsdrabbade områdena, går utvecklingen visserligen också framåt, men betydligt mera långsamt. Och för att skynda på utvecklingen lyfter nu FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon fram de rika ländernas ansvar att genom ekonomiskt bistånd bidra till att målen uppfylls.
Bland annat åberopas 2005 års löften från G8-länderna att fördubbla biståndet till Afrika, till år 2010. En siffra som inte alls tycks vara på väg att uppnås. Och visst kan man anklaga länder som på givarkonferenser och toppmöten lovar runt men sedan håller tunt. Men frågan är om det verkligen är bistånd som är lösningen för världens fattigaste länder. Efter decenniers erfarenhet av biståndsverksamhet borde västvärlden dra någon slags slutsats av att de länder som fått mest bistånd fortfarande tillhör de mest fattiga.
Nu skulle det kunna hävdas att de har fått mest bistånd just eftersom de har varit i störst behov av det. Men den historiska empirin visar att så inte är fallet. Eller åtminstone att så inte var fallet. Innan biståndsgivandet accelererade befann sig många afrikanska länder som nu tillhör världens fattigaste inte i ett sämre läge än flera av de länder i Sydostasien där fattigdomen har minskat betydligt sedan dess.
De länder som tagit emot mycket bistånd har snarast utvecklats sämre än de som har fått mindre och biståndet har i vissa fall varit en del av problematiken. Dels för att pengar ibland har delats ut till och därmed understött korrupta regimer. Dels för att det i själva biståndslogiken ligger en paradox som minskar skälen för regimer att motarbeta fattigdomen. Nämligen den att biståndet i princip delas ut till länder som har en dålig ekonomisk utveckling. Vilket i sin tur innebär att så fort några strukturella förändringar görs för att förbättra denna riskerar pengarna utifrån att minska eller försvinna. Så länge fattigdomen däremot håller sig på samma nivå rullar pengarna från västvärldens dåliga samveten in.
Det finns undantag från den beskrivningen och biståndsgivarna har blivit bättre på att inte ge pengar direkt till diktatorer. Men, och det är den viktiga poängen, det är inte är bistånd som har skapat det välstånd som växt fram i andra länder. Som sydkorean vet förstås Ban Ki-moon att det är export och handel som har skapat välståndet i hans hemland. Minskade handelshinder och slopade jordbrukssubventioner i väst skulle kunna ge många fattiga länder möjligheter att liksom världens rika dito på egen hand skapa sig ett välstånd. Men om det är det märkvärdigt tyst från FN och dess företrädare.