"Den pågående krisen slår minst i de länder där den offentliga sektorns andel av bruttonationalprodukten är störst" påstår Lars Lundström på Folkbladets sida den 13 februari.
Om det vore så enkelt borde Grekland inte ha några problem eftersom de grekiska statsutgifterna som procentuell andel av BNP under hela 2000-talet legat högre än exempelvis Tysklands. 47,2 respektive 46,5 procent för perioden 2000-2010.
Och ändå är Grekland i dag i stort sett bankrutt med en statsskuld som uppgår till 189 procent av BNP procent mot Tysklands 82.
Bohmans och Bildts slöseri
Det handlar inte bara om den offentliga sektorns storlek utan även om hur den finansieras och till vad pengarna används.
1976 fick Sverige för första gången på många årtionden en borgerlig trepartiregering under ledning av centerledaren Torbjörn Fälldin och med moderatledaren Gösta Bohman som finansminister.
Den svenska statsskulden uppgick då till 22,2 procent. Det var lättare för regeringspartierna att komma överens om reformer som kostade pengar, än att finansiera dem.
Det statliga svenska budgetunderskottet sköt i höjden liksom statsskulden. 1982 återkom Socialdemokraterna i regeringsställning, men först tre år senare gav åtstramningspolitiken resultat då statsskulden började minska igen från rekordnoteringen 65,1 procent av BNP år 1985.
1990 hade statsskulden minskat till 42,7 procent. Väljarna gav än en gång de borgerliga sitt förtroende. Dåvarande moderatledaren Carl Bildt bildade regering och upprepade Fälldinregeringarnas ekonomiska fiasko. När de borgerliga efter tre år förlorade regeringsmakten hade statsskulden stigit till 72 procent och det krävdes ånyo ett par år med socialdemokratisk åtstramningspolitik innan statsskulden vände ner från den nya rekordnoteringen 76,6 procent av BNP.
Oansvarig grekisk ekonomi
Sedan dess har den svenska statsskulden minskat oavsett vilket block som haft regeringsmakten. De "nya" moderaterna är nya åtminstone i den bemärkelsen att de nu insett att staten år efter år inte kan låna till löpande kostnader.
I Grekland däremot har regeringar oavsett partifärg under en lång följd av år fört en oansvarig ekonomisk politik med större kostnader än intäkter. Flera år innan finanskrisen var den grekiska statsskulden större än bruttonationalprodukten. Det är detta som Grekland nu tvingas betala. Nedskärningarna kommer att slå mycket hårt mot stora delar av det grekiska folket och protesterna är begripliga. Men vad är alternativet? Statsbankrutt skulle inte bli mindre smärtsam för grekerna.
Det är inte alltid fel med statliga budgetunderskott. När konjunkturen går ner kan staten genom att öka utgifterna hålla uppe efterfrågan. Denna så kallade aktiva stabiliseringspolitik brukar tillskrivas den brittiske nationalekonomen John Maynard Keynes, men likartade idéer utvecklades oberoende av Keynes av svenska ekonomer som Gunnar Myrdal och Bertil Ohlin.
Stora mänskliga kostnader
Först med att tillämpade denna politik på 1930-talet var Sverige med den Socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss. Denna tidigare så framgångsrika politik har i dag dock i de flesta länder övergivits till förmån för den nyliberala övertygelsen att marknadskrafterna skall få lösa alla problem oavsett de mänskliga och samhälleliga kostnaderna.
Men för att ha råd att i en lågkonjunktur bedriva en aktiv stabiliseringspolitik, även om den innebär budgetunderskott, krävs att man när det är bättre tider har budgetöverskott. Över en konjunkturcykel måste statens inkomster och kostnader balansera.
Visst kan det kännas lockande både som privatperson och politiker att inte behöva bry sig om hur saker och ting skall betalas, utan låna allt mer. Men som Gunnar Sträng, en annan gammal klok socialdemokratisk finansminister, lär ha sagt om inflation: Det är som att kissa på sig, först känns det varmt och gott, men det kommer surt efter.