Jag är sjuk. Så väldigt, väldigt sjuk. Aldrig har jag mått sämre än vad jag gör idag och jag vet inte hur många sjukdomar som drabbat mig. Jag har Hepatit A till Ö och början till blodpropp i varje ven. Jag lider av Alzheimers samt alla slags bokstavskombinationer du kan tänka dig. Och sedan har jag drabbats av, som grädde på moset, av ett tiotal cancersorter. Vem sa att livet skulle vara enkelt?
Nämnde jag att jag, utöver de oräkneliga diagnoserna jag gett mig själv, även lider av hypokondri? Som en stor svulst styr inbillningssjukan mitt psyke och ju mer jag känner efter, desto sjukare blir jag. Min sjukdom är obotlig.
Men jag kan säga dig att det inte är lätt att vara hypokondriker i dagens uppkopplade samhälle. Om jag googlar på ordet "sjukdom" får jag 13 800 000 träffar, detta endast på svenska internetsidor. Om jag inte nöjer mig med det, utan istället googlar på det motsvarande engelska ordet disease, får jag inte mindre än 529 000 000 träffar. På 529 miljoner sidor kan jag läsa om olika sjukdomar, 529 miljoner sidor där varenda liten känsla av obehag säkerligen har dokumenterats som ett symptom av någon åkomma. Inte undra på att jag har så lätt för att ge mig själv alla dessa diagnoser... Här behövs inga doktorer.
I varje kvinnotidning läser jag hur man ska klämma på brösten en gång varje månad, och de förklarar hur cancerknölen kan ha vilken form och konsistens som helst... Gissa hur många cancerknölar jag hittar då? För ett tag sedan läste jag en tidning där de tog upp just det här ämnet. De hade gjort ett test med ett antal kvinnor där de fick känna på en modell av ett bröst med ett antal cancerknölar, och 95 procent misslyckades med att hitta dem.
Visst är det bra att de uppmanar oss kvinnor (men inte männen, som även de kan få bröstcancer) att hålla ögonen öppna efter denna alldeles för vanliga sjukdom, men det är svårt att leta efter något så abstrakt och obskyrt som en knöl som kan kännas som vad-som-helst. Men jag antar och hoppas att när man väl drabbats, så vet man... Så kläm på för sjutton!
Livshotande sjukdomar har jag gott om, men förkylningssjukdomar står jag dock alltid pall för. Det trodde jag i alla fall, fram tills att jag var vikarie på ett dagis en dag och kom hem med feber, halsfluss, bihåleinflammation och härligt tjut i öronen. Det är enda gången jag tagit mod till och faktiskt ringt sjukvårdsupplysningen - hypokondrikern Malin var ju faktiskt döende.
Om det inte vore så att jag var så rädd för sjukhus och allt dess innehåll hade jag nog varit stammis där, eller inlagd på S:t Olof för länge sedan. Men rädslan för att verkligen konstateras vara sjuk av en som faktiskt vet, skrämmer mig mer än de otaliga diagnoser mitt neurotiska psyke gett mig. Ju fler diagnoser jag ger mig, desto fler steg tar jag bort från sjukhuset och läkarnas kunskap. Och det är nog det som skrämmer mig allra, allra mest - att när jag väl blir sjuk kommer jag kategorisera även denna sjukdom under min hypokondri. Jag är sjukt rädd.