Försvarsberedningen är oenig, det är ju valår. Medierna är överens om att den inte innehåller något nytt. Utom att militaristerna vädrar morgonluft, här skall bli mer pengar, u-båtar och robotar. Och massor av nya JAS-plan. Bra för sysselsättningen i vapenindustrin.
”Om din bild av Sverige är att det är ett progressivt, förnyande och fredsfrämjande land som försvarar folkrätten, så är den – tråkigt nog – föråldrad.” Det menar fredsforskaren Jan Öberg i Lund.
Sverige har upphört att utveckla en egen politik. Nu positionerar man sig till Nato. ”Landet bidrar inte längre med betydelsefullt nytt tänkande – det sista var Olof Palmes kommission om gemensam säkerhet, 1982.”
Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik har förändrats i smyg, utan att vi märkt det. Öberg ifrågasätter uppbackningen av de syriska rebellerna. Är det säkert att befrielserörelser alltid har ”rätt”? Nu ser vi en närmast hysterisk tolkning av krisen i Ukraina. Folk på Krim fick för sig att de hellre vill höra till Ryssland, Putin utnyttjade det. Då menar våra militära hökar att det betyder hot om ryskt anfall på Sverige. Vi är visst tillbaka i Karl XII:s sätt att tänka.
Folkpartiet drar fram älsklingstanken om anslutning till Nato. Det är ju militäralliansen som ska försvara oss. Efter att ha varit neutralt under kalla krigets spänningar, varför skulle vi nu ge upp vår självständighet, vår möjlighet att forma vår egen säkerhet? Det är tillsammans i EU som vi kan arbeta för det nya Europa.
Arbetet för kärnvapennedrustning står långt ner numera. Så långt att ärkebiskop Anders Weideryd och andra ledande svenskar har tagit initiativ till ett nytt upprop för avveckling av kärnvapnen.
Vi blir inte säkrare för att vi upprustar. Idén med ”gemensam säkerhet” är just den motsatta. Handelsförbindelser, kulturellt utbyte är mycket mer verkningsfullt än kryssningsmissiler.